När jag var 17 år dog en bekant till mig. Han hade blandat alkohol och piller och somnat i snön för att aldrig mer vakna. Dock var det inte meningen för honom att dö.

Maj innan jag fyllde 18 gick min barndomsvän bort. Hon föddes med hjärtproblem och opererades flera gånger som liten. En kväll gick hon och la sig, lika så hennes hjärta. Hon dog en stilla död, i sömnen.

När jag precis fyllt 19 tog min bästa vän livet av sig. Han hoppade framför ett tåg. Han hade länge haft alkohol och drog problem. Han hade också en son...

Ganska precis ett år senare gick en anna vän bort, i insulinkoma. Han hade varit ute och druckit, kommit hem, lagt sig för att sova och glömt ta insulin. Det sjönk och när hans sambo (också en nära vän till mig) skulle väcka honom nästa morgon var han blå/lila i ansiktet och andades inte. Fanns ingen chans att rädda honom.

Ett halvår senare, körde min gamla klasskompis ihjäl sig. Om det var meningen eller inte vet man fortfarande inte än.

Strax över ett år efter det, för ca 6 månader sedan, tog min vän överdos och dog.

Några dagar efter det tog en bekant (och min systers bästa killkompis) livet av sig genom att, på dyngfyllan, hoppa från en bro.

Ca 4 månader efter det, dog en annan bekant till mig. Hur han dog vet man inte.


Allt detta... på 5 år...
Och så många gånger som jag har försökt att dö och misslyckats.
Ibland kan jag ligga och bara tänka på dom. Ibland fattar jag inte att det är sant och kan därför inte ens gråta. Medan jag andra gånger kan se många av dom (Speciellt min bästa vän) ute på stan, trots att jag vet att dom är döda och inte ens bor/bodde i denna stad.

Är väl egentligen jättedumt av mig att skriva ut så här personligt, men har tänkt på det hela dagen och känner att jag ville få ur mig lite...Någonting. Känns skönt att få dela med mig av detta till fina ni i alla fall. <3
Många ärr på min kropp är för de underbara människorna som jag och många andra har förlorat.