Med dig tuggar de ba på liksom
Från en svunnen tid när jag var lyckligt kär men inte kär.
Jag var kär i kärleken och hans vackra kropp och mjuka ansikte.
Jag var kär i hans hårdhänta händer och psykopatiska fyllor.
Jag var kär i en man som var kär i mig, bara för att jag behövde vara kär.
Här var jag kär i kärleken för kärleken älskade mig och jag och Sael tog sommarlov en vecka tidigare och åkte långt bort från stan för att få va höga och dansa runt träd och vada i vattnet.
Jag föll snabbt för hur vuxen han var. Ja, han var ju faktiskt elva år mer vuxen än vad jag var och han var ett säkert kort för jag visste att han var kär i mig, för det berättade han syster för mig. Hon och jag bodde ihop. Vi sov i samma säng. Vi köpte en råtta och en katt. Vi rökte lagliga droger på nätterna och blev paranoida. Våran gumma till granne som var nästan 70 år bad oss höja när vi spelade bob marley på stereon på högsta volym när vi kedjerökte ute på altanen på dagarna.
Och hon berättade att han älskade mig. Och det var okej, så jag älskade honom också.
På midsommar åkte vi iväg till en stuga mitt i skogen och vi gick omkring. Vi satt i en båt som stod på land och gömde oss för vi orkade inte med alla andra som var med. Vi jagade din bror, min kärlek på kvällen för han var full och din andra bror (som jag egentligen älskade på riktigt som jag aldrig vågade erkänna för han älskade inte mig och ni trodde att jag älskade din andra bror för han älskade mig) körde sönder våran bil så vi fick stanna där borta ännu längre. Du och jag gick till Norge och hade jätte kul men sedan tappade vi bort oss och dom kom och hämtade oss med bilen som egentligen var sönder.
Och jag saknar dig. Jag saknar min låtsaskärlek till din bror som var elva år mer vuxen än mig.
"Igår när jag vaknade såg jag en iller på tv , dom sa att den lätt kunde förveklas med sin mamma . När jag kom på skolan såg jag en fett söt sko , vilket liknade en iller när den rörde på sig . När idag jag vaknade såg jag på tv:n en teletubbis , när jag kom på skolan såg jag en iller under bordet och tänkte jag skulle ta mig ett snacka med den . Elsa frågade vad jag gjorde , jag sa att jag flötade med hennes iller . Sen satt jag och fantisera ." - Sael
Du var min bästa vän. Min sambo, mamma till mina djur och jag levde på dina andetag.
Jag älskade dig. Så mycket att jag trodde jag skulle dö när du inte var hemma.
Jag minns så väl, när vi somnade i soffan, även fast vi hade en jättestor säng, så somnade vi i soffan. TVn var inte ens på. Vi bara låg där. Du höll om mig, du höll mig varm och fick mig att må så bra. Vi var så otroligt höga och jag kände dina andetag i min nacke. Dina händer trevade över mina bröst under mitt linne, och jag bara njöt. Jag ville aldrig att det skulle ta slut, och det gjorde det aldrig. För jag fick alltid vara nära dig. Jag fick alltid älska dig och jag fick alltid känna dina varma läppar mot mina varje morgon när vi skulle sova.
Och jag lämnade dig kvar. Ensam med din nya älskling och ni har er dotter tillsammans som ni älskar så förbannat och du saknar nog mig inte alls. Men jag saknar dig. Jag saknar dig så det gör ont och jag glömmer aldrig när dörren gick i baklås på toaletten när D och E somnade och du och jag fick ta smutstvätt och lägga i badkaret för att kunna somna. Du höll om mig så härligt och vi sparkade in dörren sen, och vi lagade det med silvertejp. Dagen efter så ramlade vi med cykeln och blev smutsiga, så vi tappade upp ett bad, med alla smutskläder kvar i badkaret, men vi brydde oss inte. Utan vi lät smutstvätten flyta kring våra nakna kroppar medan vi skrattade.
"jag lagade mat med min älskade flickvän igår . vi lyckades och det blev smarrigt som fasn ." - Sael
Du kommer alltid att vara min varg, och jag kommer alltid att älska dig lika mycket som då, även fast du bara tog för givet att jag älskade honom. Men det gjorde jag inte. Jag älskade din andra bror. Men mest av allt, älskade jag dig.
Elsa & Sael.
(Nu vet ni också varför jag valde just namnet Elsa, jag är Elsa, och kommer alltid vara Elsa och hon är Sael och kommer alltid att vara Sael, min varg)
Jag var kär i kärleken och hans vackra kropp och mjuka ansikte.
Jag var kär i hans hårdhänta händer och psykopatiska fyllor.
Jag var kär i en man som var kär i mig, bara för att jag behövde vara kär.
"Det är som att vara borta för ett tag . Då för stunden som igenting annat betyder . Alla finns där , men för mig finns bara du och jag . Man bara vandrar med dig vid sin sida och jag bryr mig inte var folk ser .
Det spelar ingen roll om vi är tysta , för jag vet att du finns där . Det spelar ingen roll för vi har en egen värld . En värld där folk har böjda ben och fläskiga rumpor . En värld där man inte bryr sig om vad folk ser , man bryr sig bara om dom som förtjänar att man ser .
Det finna många ord att berskriva men bara ett sätt att uppleva . Många ord , men baar en känsla .
Elsa , med dig tugar lixom bara allt bara på ." - Sael
Här var jag kär i kärleken för kärleken älskade mig och jag och Sael tog sommarlov en vecka tidigare och åkte långt bort från stan för att få va höga och dansa runt träd och vada i vattnet.
Jag föll snabbt för hur vuxen han var. Ja, han var ju faktiskt elva år mer vuxen än vad jag var och han var ett säkert kort för jag visste att han var kär i mig, för det berättade han syster för mig. Hon och jag bodde ihop. Vi sov i samma säng. Vi köpte en råtta och en katt. Vi rökte lagliga droger på nätterna och blev paranoida. Våran gumma till granne som var nästan 70 år bad oss höja när vi spelade bob marley på stereon på högsta volym när vi kedjerökte ute på altanen på dagarna.
Och hon berättade att han älskade mig. Och det var okej, så jag älskade honom också.
På midsommar åkte vi iväg till en stuga mitt i skogen och vi gick omkring. Vi satt i en båt som stod på land och gömde oss för vi orkade inte med alla andra som var med. Vi jagade din bror, min kärlek på kvällen för han var full och din andra bror (som jag egentligen älskade på riktigt som jag aldrig vågade erkänna för han älskade inte mig och ni trodde att jag älskade din andra bror för han älskade mig) körde sönder våran bil så vi fick stanna där borta ännu längre. Du och jag gick till Norge och hade jätte kul men sedan tappade vi bort oss och dom kom och hämtade oss med bilen som egentligen var sönder.
Och jag saknar dig. Jag saknar min låtsaskärlek till din bror som var elva år mer vuxen än mig.
"Igår när jag vaknade såg jag en iller på tv , dom sa att den lätt kunde förveklas med sin mamma . När jag kom på skolan såg jag en fett söt sko , vilket liknade en iller när den rörde på sig . När idag jag vaknade såg jag på tv:n en teletubbis , när jag kom på skolan såg jag en iller under bordet och tänkte jag skulle ta mig ett snacka med den . Elsa frågade vad jag gjorde , jag sa att jag flötade med hennes iller . Sen satt jag och fantisera ." - Sael
Du var min bästa vän. Min sambo, mamma till mina djur och jag levde på dina andetag.
Jag älskade dig. Så mycket att jag trodde jag skulle dö när du inte var hemma.
Jag minns så väl, när vi somnade i soffan, även fast vi hade en jättestor säng, så somnade vi i soffan. TVn var inte ens på. Vi bara låg där. Du höll om mig, du höll mig varm och fick mig att må så bra. Vi var så otroligt höga och jag kände dina andetag i min nacke. Dina händer trevade över mina bröst under mitt linne, och jag bara njöt. Jag ville aldrig att det skulle ta slut, och det gjorde det aldrig. För jag fick alltid vara nära dig. Jag fick alltid älska dig och jag fick alltid känna dina varma läppar mot mina varje morgon när vi skulle sova.
Och jag lämnade dig kvar. Ensam med din nya älskling och ni har er dotter tillsammans som ni älskar så förbannat och du saknar nog mig inte alls. Men jag saknar dig. Jag saknar dig så det gör ont och jag glömmer aldrig när dörren gick i baklås på toaletten när D och E somnade och du och jag fick ta smutstvätt och lägga i badkaret för att kunna somna. Du höll om mig så härligt och vi sparkade in dörren sen, och vi lagade det med silvertejp. Dagen efter så ramlade vi med cykeln och blev smutsiga, så vi tappade upp ett bad, med alla smutskläder kvar i badkaret, men vi brydde oss inte. Utan vi lät smutstvätten flyta kring våra nakna kroppar medan vi skrattade.
"jag lagade mat med min älskade flickvän igår . vi lyckades och det blev smarrigt som fasn ." - Sael
Du kommer alltid att vara min varg, och jag kommer alltid att älska dig lika mycket som då, även fast du bara tog för givet att jag älskade honom. Men det gjorde jag inte. Jag älskade din andra bror. Men mest av allt, älskade jag dig.
Elsa & Sael.
(Nu vet ni också varför jag valde just namnet Elsa, jag är Elsa, och kommer alltid vara Elsa och hon är Sael och kommer alltid att vara Sael, min varg)
Hej
Jag längtar efter ett långt varmt bad med uppskurna handleder som färgar vattnet rött och jag längtar efter 10 kartor medicin som sköljs ner med cola noll. Jag längtar efter att spy på tom mage och sår i halsen. Jag längtar efter döden lite extra mycket idag. Även om jag fortftarande är livrädd för den.
Halva ansiktet är avdommnat och det tyder på att dagen kommer vara åt helvete. Anledningen till detta är att min kropp ibland får för sig att stänga av sig på konstiga sätt.
Mitt hjärta har ojämna hjärtslag och pulsen är för låg. Suset i öronen driver mig till vansinne och jag hatar att ha för lågt blodsocker, men älskar att inte göra någonting åt det.
Idag är en jag psykotisk snorunge som tycker synd om sig själv, men som samtidigt kommer kämpa för att inte göra sig illa, Jag har i alla fall tänkt att försöka och i slutändan är det tanken som räknas.
Och nej, jag nådde inte målet 50 kg till den sista mars, men det visste jag redan för jag är misslyckad.
Hejdå
Halva ansiktet är avdommnat och det tyder på att dagen kommer vara åt helvete. Anledningen till detta är att min kropp ibland får för sig att stänga av sig på konstiga sätt.
Mitt hjärta har ojämna hjärtslag och pulsen är för låg. Suset i öronen driver mig till vansinne och jag hatar att ha för lågt blodsocker, men älskar att inte göra någonting åt det.
Idag är en jag psykotisk snorunge som tycker synd om sig själv, men som samtidigt kommer kämpa för att inte göra sig illa, Jag har i alla fall tänkt att försöka och i slutändan är det tanken som räknas.
Och nej, jag nådde inte målet 50 kg till den sista mars, men det visste jag redan för jag är misslyckad.
Hejdå
Baby
Mitt hjärta slår i hundratjugo
och jag är livrädd att förlora dig.
När man inte längre kan skilja drömmar
och jag är livrädd att förlora dig.
När man inte längre kan skilja drömmar
från verklighet.
Tusen tabbar när jag siktar mot stjärnorna
Tusen tabbar när jag siktar mot stjärnorna
men bränner mig på solen på väg dit.
Ett enkelt sms och allting kommer lösa sig.
Ett enkelt sms och allting kommer lösa sig.
Men hur vet jag,
att jag inte kommer vakna upp ur drömmen snart?
att jag inte kommer vakna upp ur drömmen snart?
Dom får mig att börja tänka...
Ksenia Bubenko, Isabelle Caro och många fler... Dom får mig att tänka. Är det värt det? Nej, det är egentligen inte värt det. Om man dör. Att åka in på sjukhuset för en sjukdom som är grundad i perfektion. Men det är en flykt från verkligheten. Många gör nog som Cassie i Skins... Många slutar som Isabelle. Många blir som Ksenia. Men många blir också bra. Perfekta. Smal. Det handlar om att veta vars gränsen mellan hälsa och sjukdom går. Men gränsen är tyvärr tunn. Man vet inte att man gått över den förän man är där. Tyvärr.
Jag kommer aldrig att förespråka ett anorektiskt beteende. Jag kommer aldrig att säga att det är ett hälsosamt liv. Det jag förespråkar är hur jag lever. Hur jag vill leva. Hur jag kan få mig själv att må bra. Det har aldrig varit min mening att vara en inspiration. Det har aldrig varit min mening att "dra ner någon med mig" i ett sjukligt beteende. Men det är mitt val, mitt liv. Jag ser mig själv lite som en modebloggare (ex Kenza) där jag berättar vad jag tycker är snyggt. Jag säger aldrig hur ni ska göra, vad ni ska göra och jag kommer heller aldrig med sjuka tips (som för mig inte är sjukt). Jag kommer aldrig att skriva en lista på hur man lättast spyr, trots att jag har massa knep, för mig! Jag kommer heller aldrig trigga någon till att äta ohälsosamt få kcal om dagen (som för mig känns hälsosamt). Allt jag kan göra är att få mig själv att må bra, och om ni dras ner i det med mig, eller om ni blir inspirerade av min kamp, ja. Då är det tyvärr upp till er.
Isabelle Caro, född 12 sep 82, Gick bort 17 nov 10.
Jag ser inte detta inlägg som ett skydd för mig, jag försöker inte bortförklara mina handlingar, utan jag försöker få någon (ingen?) att inse att jag lever mitt liv som jag vill, så länge jag mår bra. Jag vet att jag aldrig kommer bli som dom. Jag kommer aldrig att bli så smal. För jag vill inte. Jag vill inte se sjuk ut. Jag vill bara se sjukligt smal ut. I mina ögon är det två skilda saker.
Jag kommer aldrig att låta perfektionen ta mitt liv, som Isabelle gjorde. Jag kommer aldrig att låta det bli en sjukdom. Att jag är ätstörd, ja det kan jag hålla med om. Men folk säger det till mig, som om det är någonting ovanligt. Till hon feta kärringen på stan då? Är det någon som säger åt henne att hon är ätstörd? Näe, förmodligen inte. För hon har det tufft. Hon försöker gå ner i vikt. Jag som försöker gå ner i vikt, och lyckas. Ja, jag är ätstörd för det är ju så djävla lätt för mig. Typ.
Ksenia Bubenko - 20 kg
Jag är inte sjuk. Jag är bara besatt av mina syn på perfektion. Så det så.
This is what I want
Not this.
Jag kommer aldrig att förespråka ett anorektiskt beteende. Jag kommer aldrig att säga att det är ett hälsosamt liv. Det jag förespråkar är hur jag lever. Hur jag vill leva. Hur jag kan få mig själv att må bra. Det har aldrig varit min mening att vara en inspiration. Det har aldrig varit min mening att "dra ner någon med mig" i ett sjukligt beteende. Men det är mitt val, mitt liv. Jag ser mig själv lite som en modebloggare (ex Kenza) där jag berättar vad jag tycker är snyggt. Jag säger aldrig hur ni ska göra, vad ni ska göra och jag kommer heller aldrig med sjuka tips (som för mig inte är sjukt). Jag kommer aldrig att skriva en lista på hur man lättast spyr, trots att jag har massa knep, för mig! Jag kommer heller aldrig trigga någon till att äta ohälsosamt få kcal om dagen (som för mig känns hälsosamt). Allt jag kan göra är att få mig själv att må bra, och om ni dras ner i det med mig, eller om ni blir inspirerade av min kamp, ja. Då är det tyvärr upp till er.
Isabelle Caro, född 12 sep 82, Gick bort 17 nov 10.
Jag ser inte detta inlägg som ett skydd för mig, jag försöker inte bortförklara mina handlingar, utan jag försöker få någon (ingen?) att inse att jag lever mitt liv som jag vill, så länge jag mår bra. Jag vet att jag aldrig kommer bli som dom. Jag kommer aldrig att bli så smal. För jag vill inte. Jag vill inte se sjuk ut. Jag vill bara se sjukligt smal ut. I mina ögon är det två skilda saker.
Jag kommer aldrig att låta perfektionen ta mitt liv, som Isabelle gjorde. Jag kommer aldrig att låta det bli en sjukdom. Att jag är ätstörd, ja det kan jag hålla med om. Men folk säger det till mig, som om det är någonting ovanligt. Till hon feta kärringen på stan då? Är det någon som säger åt henne att hon är ätstörd? Näe, förmodligen inte. För hon har det tufft. Hon försöker gå ner i vikt. Jag som försöker gå ner i vikt, och lyckas. Ja, jag är ätstörd för det är ju så djävla lätt för mig. Typ.
Ksenia Bubenko - 20 kg
Jag är inte sjuk. Jag är bara besatt av mina syn på perfektion. Så det så.
This is what I want
Not this.
Öppnar min själ, hela världen skiftar färg
Att finna perfektion i vardagen är någonting som aldrig kommer att funka för mig. Jag kommer alltid känna att jag måste kämpa, jag glider inte igenom livet på en räkmacka med anlag för hög ämnesomsättning, bra hårkvalitet eller rika föräldrar. Jag måste kämpa, och kämpa är det jag gör. Varje dag.
Varje dag jag inte skär mig eller spyr är en bra dag. Även om jag gråter och skakar och super och tar överdos. Men det är en bra dag, för jag vann den kampen. Kampen som står mellan mig och demonerna, varje dag.
Viljan att bli smal är för mig en underbar känsla. Att få veta att jag kan nå dit. Om jag gör någonting. Om jag inte gör någonting. Men att då ha människor kring mig och tjatar, lagar mat åt mig och pekar finger om jag inte lensar tallriken, då mår jag dåligt. Då vill jag skära mig och spy. Ibland gör jag det. Ibland inte. Sånt är livet.
Hej
Varje dag jag inte skär mig eller spyr är en bra dag. Även om jag gråter och skakar och super och tar överdos. Men det är en bra dag, för jag vann den kampen. Kampen som står mellan mig och demonerna, varje dag.
Viljan att bli smal är för mig en underbar känsla. Att få veta att jag kan nå dit. Om jag gör någonting. Om jag inte gör någonting. Men att då ha människor kring mig och tjatar, lagar mat åt mig och pekar finger om jag inte lensar tallriken, då mår jag dåligt. Då vill jag skära mig och spy. Ibland gör jag det. Ibland inte. Sånt är livet.
Hej
Mind over matter and I won't get fatter
Lvet är rätt knasigt ibland, eller hur?
Jag vet inte riktigt, jag kan inte sätta fingret på det, men någonting är så otroligt lustigt med livet som vi lever. Som alla lever. Vi strävar efter perfektion, vare sig det finns inom oss, eller inte. Vad det handlar om är olika, denna såkallade perfektionen. Massa pengar, fina hus, barn, bilar, träning, kroppen, utseendet, sex, iq... För visst är det så? Att vi vill nå perfektion?
Visst säger väl vissa att nej nej, jag är nöjd med ett någolunda bra jobb där jag är en 16000-efter skatt anställd, med två barn, "vi hade ett litet bröllop" och en gammal bil. Ja, är inte det perfektion för dig då? Om det är det du är nöjd med? Perfektion handlar ju faktiskt i grund och botten om tillfredsställelse, att vara nöjd med det man har. För då är det perfekt. Men jaja, allting är relativt.
Perfektion för mig. När jag är tillfredsställd. När jag är nöjd med livet.
Då är jag smal. Sådär vackert smal så man kan skymta mina revben genom tröjan. När nyckelbenen syns 99% av tiden. När låren inte nuddar varandra. När människor säger till mig att jag är smal, för smal.
Sedan är det självklart massa mer som tillkommer. Hus, gift, ungar.. Jadajadajada allt sånt där svensson-tjaffs. Självklart. Jag strävar efter det perfekta mellan-mjölks-livet egentligen. Med lite mera knotor och ben än vissa andra.
Borde det inte få vara en självklarthet för mig? Precis som det är för dom som sparat pengar i 10 år för att köpa sin drömlägenhet? Borde inte jag få slita på mitt sätt, för att få min drömkropp? Jag tycker det. Men, allting är relativt.
Jag vet inte riktigt, jag kan inte sätta fingret på det, men någonting är så otroligt lustigt med livet som vi lever. Som alla lever. Vi strävar efter perfektion, vare sig det finns inom oss, eller inte. Vad det handlar om är olika, denna såkallade perfektionen. Massa pengar, fina hus, barn, bilar, träning, kroppen, utseendet, sex, iq... För visst är det så? Att vi vill nå perfektion?
Visst säger väl vissa att nej nej, jag är nöjd med ett någolunda bra jobb där jag är en 16000-efter skatt anställd, med två barn, "vi hade ett litet bröllop" och en gammal bil. Ja, är inte det perfektion för dig då? Om det är det du är nöjd med? Perfektion handlar ju faktiskt i grund och botten om tillfredsställelse, att vara nöjd med det man har. För då är det perfekt. Men jaja, allting är relativt.
Perfektion för mig. När jag är tillfredsställd. När jag är nöjd med livet.
Då är jag smal. Sådär vackert smal så man kan skymta mina revben genom tröjan. När nyckelbenen syns 99% av tiden. När låren inte nuddar varandra. När människor säger till mig att jag är smal, för smal.
Sedan är det självklart massa mer som tillkommer. Hus, gift, ungar.. Jadajadajada allt sånt där svensson-tjaffs. Självklart. Jag strävar efter det perfekta mellan-mjölks-livet egentligen. Med lite mera knotor och ben än vissa andra.
Borde det inte få vara en självklarthet för mig? Precis som det är för dom som sparat pengar i 10 år för att köpa sin drömlägenhet? Borde inte jag få slita på mitt sätt, för att få min drömkropp? Jag tycker det. Men, allting är relativt.
Jag saknar dig
Har precis kollat klart på den svenska filmen "Jag saknar dig"
Ja, vad ska man säga? Jag har aldrig gråtit så mycket till en film förut, och jag kan aldrig ens föreställa mig hur det känns att förlora sin andra halva som hon gör. Den är baserad på en sann händelse och det är en av de mest gripande filmer jag sett.
Filmen får en att tänka.
Ja, vad ska man säga? Jag har aldrig gråtit så mycket till en film förut, och jag kan aldrig ens föreställa mig hur det känns att förlora sin andra halva som hon gör. Den är baserad på en sann händelse och det är en av de mest gripande filmer jag sett.
Filmen får en att tänka.
Och nu kommer jag förmodligen att avslöja en för personlig sak om mig och mitt liv och om det är någon jag känner som läser denna blogg, så kommer denne förmodligen att förstå vem jag är. Men jag bryr mig inte, jag orkar inte bry mig.
Att förlora sin syster som Tina i filmen gör, hoppas jag att jag aldrig kommer behöva gå igenom. Ett liv utan min underbara, älskade syster kan jag inte ens föreställa mig. Att förlora sin bästa vän, som Tina gör i filmen, kan jag däremot föreställa mig.
Så mycket vi gått igenom.
Dina tårar som nästan tränger igenom när jag möter dig på stan och hon har gjort slut, för sjuhundrafemtioelfte gången, är en syn jag aldrig kommer glömma. Eller, när jag träffar dig på kvällen, när han gjort slut med mig, för sjuhundrafemtioelfte gången, och hur du tog mig i din famn och sa att allt kommer att lösa sig, är någonting jag aldrig kommer glömma. Vi som var skapta för varandra, alla fyra. Det skulle vara vi, livet ut. Men så blev det aldrig.
Jag minns den där festen hemma hos dig, då du sitter på ditt rum med henne, flickan du älskade mest av allt. Jag kommer in och vi sitter där, och pratar. Hon och jag var bästa vänner, vi gjorde allt tillsammans. Bokstavligt talat. Jag tänker fortfarande ibland på hur jag smekte dina otroligt, otroligt speciella armar, och ibland slår det mig att jag fortfarande tror att du lever. Att vi aldrig ses för att jag inte bor kvar i samma stad. Att hon gick vidare för att hon fick nog. Och att jag aldrig ser dina uppdateringar på facebook längre, just för att du, ännu en gång, kanske hamnat i trubbel och skickats iväg.
Ibland kan jag kolla på hennes bilder på facebook, och se dig, i bilderna på eran son.
Alla ärr hon har på kroppen, som är gjorda på grund av hennes ofrivilliga kärlek till dig, alla ärr jag har på kroppen, som har uppkommit under de senaste tre åren som är gjorda på grund av min otroliga saknad efter dig. Din lukt, din värme, ditt leende och din röst. Din underbara röst som jag så många gånger, skulle kunna ge hela min värld bara för att få höra en gång till. För att få höra hur din underbara röst sjunger de där fina sångerna du skrev på behandlingshem efter behandlingshem efter ungdomsvård efter ungdomsvård. Jag saknar dig.
Den värsta dagen i mitt liv.
Efter en otroligt rolig fest, vaknar jag morgonen efter, en lördag (förlåt, jag var tvungen att kolla vilken dag det var) och min sambo har precis åkt till jobbet. Våran vän ligger fortfarande i soffan och sover, han snarkar rätt högt, men jag bryr mig inte. Jag går ut på balkongen och tar en cigg, för att sedan sätta mig vid datorn. Jag slår på skärmen och loggar in på MSN. Ditt namn står på väldigt många av mina kontakter och jag skriver till en nära vän och frågar vad som hänt.
"Han är död"
Får jag som svar och jag kan inte tro det jag läser. Jag skriver med stora bokstäver och tusentals utropstecken och är så arg för en sådan sak ljuger man inte om. Det är inte roligt och skärp dig nu för fan!
Men jo. Han är död.
Jag sms:ar min sambo och berättar. Han är död. *** är död och vad fan ska jag göra? Jag orkar inte. Tänk om jag bara hade stannat kvar i stan, om jag inte flyttat genom halva Sverige, då hade han kanske levt nu. Det är mitt fel. Visst är det mitt fel? Jag hade kunnat rädda hans liv.
Jag sitter ute på balkongen med hörlurar i, Melissa Horn - Kungsholmens hamn på högsta nivå på repeat om, och om och om igen. Cigarett efter cigarett och jag rör mig inte en milimeter. Mamma ringer, och jag berättar vad som hänt.
"Vilken tur att ni inte va så nära då, jag förstår att du är ledsen men det är sånt som händer, livet går vidare gumman"
Inte så nära, ville jag skrika. Vad fan påstår du kärring djävel?
Jag får ett sms. Av samma tjej som "lurat" mig på MSN. Självmord.
Det var för i helvete självmord!
Han råkade inte bli för full och däcka på järnvägen, han gick dit. Självmant. Han valde att stå kvar när tåget kom. Han valde det. Ingen kunde stoppa honom för han hade gått iväg från sina vänner som var med honom den kvällen. Samma kväll som jag var ute och festade och skrattade, var han ute och planerade att ta sitt liv. I samma lilla djävla by, som jag bodde i 4 veckor tidigare. Två djävla minuters gång från min gamla, djävla lägenhet i samma djävla by där han valde att avsluta sitt djävla liv.
"Han tog livet av sig. Det var självmord" och tårarna rann. Allt är lite luddigt nu, minns att soffvännen vaknade och gick ut och frågade varför fan jag satt och rökte så djävla länge. "Han tog livet av sig" och så frågade soffvännen om jag ville följa med och äta på stan. Nej, jag vill inte följa med och äta på stan. Hur skulle jag orka det? Jag kunde knappt tända en djävla cigg utan att bryta ihop.
Sen. Mot alla odds, fick jag mod till mig och ringde henne. Hon som var ofrivilligt förälskad i dig. Hon som hade burit på din son i nio månader och nu, helt utan förvarning, blev en ensamstående mor utan fast inkomst. Det hugg till i hjärtat när jag hörde hennes röst. Den där söta, fina, ljuva stämman som så många gånger, tröstat mig, viskat i mitt öra att allting löser sig. Vad skulle jag göra nu? Vad skulle jag säga? Kommer allt att lösa sig?
Det är över tre år sedan och jag saknar dig än. Mer och mer för varje dag och jag vill så gärna åka upp, se din grav för första gången och släppa allt. Men jag kan inte. Så många gånger jag varit där uppe och aldrig, aldrig någonsin, vågat ta steget ut, hoppa, släppa allt och för första gången, hälsa på din grav och säga hejdå. Aldrig.
Dock ser jag dig ibland, oftast när jag är där uppe. Jag ser dig då jag sitter på bussen till pappas gamla jobb, du bodde ju därikring. Eller utanför fiket där vi alltid satt i timmtal och snackade. Ibland kan jag även se dig här och mitt hjärta gör ett lyckoslag för att du är här. I min stad, du kom för att träffa mig. Men du är borta. För långt borta för att hinna komma hit och hälsa på, innan det är min tur att försvinna. Flera ljusår kommer det att ta för dig att komma från himlen ner hit, men jag kan vänta. Jag tänker vänta, för en vacker dag. Ska jag få känna dina otroligt, underbara och ovanliga armar omkring mig en gång till. En dag, min underbara, älskade, bästa vän.
Att förlora sin syster som Tina i filmen gör, hoppas jag att jag aldrig kommer behöva gå igenom. Ett liv utan min underbara, älskade syster kan jag inte ens föreställa mig. Att förlora sin bästa vän, som Tina gör i filmen, kan jag däremot föreställa mig.
Så mycket vi gått igenom.
Dina tårar som nästan tränger igenom när jag möter dig på stan och hon har gjort slut, för sjuhundrafemtioelfte gången, är en syn jag aldrig kommer glömma. Eller, när jag träffar dig på kvällen, när han gjort slut med mig, för sjuhundrafemtioelfte gången, och hur du tog mig i din famn och sa att allt kommer att lösa sig, är någonting jag aldrig kommer glömma. Vi som var skapta för varandra, alla fyra. Det skulle vara vi, livet ut. Men så blev det aldrig.
Jag minns den där festen hemma hos dig, då du sitter på ditt rum med henne, flickan du älskade mest av allt. Jag kommer in och vi sitter där, och pratar. Hon och jag var bästa vänner, vi gjorde allt tillsammans. Bokstavligt talat. Jag tänker fortfarande ibland på hur jag smekte dina otroligt, otroligt speciella armar, och ibland slår det mig att jag fortfarande tror att du lever. Att vi aldrig ses för att jag inte bor kvar i samma stad. Att hon gick vidare för att hon fick nog. Och att jag aldrig ser dina uppdateringar på facebook längre, just för att du, ännu en gång, kanske hamnat i trubbel och skickats iväg.
Ibland kan jag kolla på hennes bilder på facebook, och se dig, i bilderna på eran son.
Alla ärr hon har på kroppen, som är gjorda på grund av hennes ofrivilliga kärlek till dig, alla ärr jag har på kroppen, som har uppkommit under de senaste tre åren som är gjorda på grund av min otroliga saknad efter dig. Din lukt, din värme, ditt leende och din röst. Din underbara röst som jag så många gånger, skulle kunna ge hela min värld bara för att få höra en gång till. För att få höra hur din underbara röst sjunger de där fina sångerna du skrev på behandlingshem efter behandlingshem efter ungdomsvård efter ungdomsvård. Jag saknar dig.
Den värsta dagen i mitt liv.
Efter en otroligt rolig fest, vaknar jag morgonen efter, en lördag (förlåt, jag var tvungen att kolla vilken dag det var) och min sambo har precis åkt till jobbet. Våran vän ligger fortfarande i soffan och sover, han snarkar rätt högt, men jag bryr mig inte. Jag går ut på balkongen och tar en cigg, för att sedan sätta mig vid datorn. Jag slår på skärmen och loggar in på MSN. Ditt namn står på väldigt många av mina kontakter och jag skriver till en nära vän och frågar vad som hänt.
"Han är död"
Får jag som svar och jag kan inte tro det jag läser. Jag skriver med stora bokstäver och tusentals utropstecken och är så arg för en sådan sak ljuger man inte om. Det är inte roligt och skärp dig nu för fan!
Men jo. Han är död.
Jag sms:ar min sambo och berättar. Han är död. *** är död och vad fan ska jag göra? Jag orkar inte. Tänk om jag bara hade stannat kvar i stan, om jag inte flyttat genom halva Sverige, då hade han kanske levt nu. Det är mitt fel. Visst är det mitt fel? Jag hade kunnat rädda hans liv.
Jag sitter ute på balkongen med hörlurar i, Melissa Horn - Kungsholmens hamn på högsta nivå på repeat om, och om och om igen. Cigarett efter cigarett och jag rör mig inte en milimeter. Mamma ringer, och jag berättar vad som hänt.
"Vilken tur att ni inte va så nära då, jag förstår att du är ledsen men det är sånt som händer, livet går vidare gumman"
Inte så nära, ville jag skrika. Vad fan påstår du kärring djävel?
Jag får ett sms. Av samma tjej som "lurat" mig på MSN. Självmord.
Det var för i helvete självmord!
Han råkade inte bli för full och däcka på järnvägen, han gick dit. Självmant. Han valde att stå kvar när tåget kom. Han valde det. Ingen kunde stoppa honom för han hade gått iväg från sina vänner som var med honom den kvällen. Samma kväll som jag var ute och festade och skrattade, var han ute och planerade att ta sitt liv. I samma lilla djävla by, som jag bodde i 4 veckor tidigare. Två djävla minuters gång från min gamla, djävla lägenhet i samma djävla by där han valde att avsluta sitt djävla liv.
"Han tog livet av sig. Det var självmord" och tårarna rann. Allt är lite luddigt nu, minns att soffvännen vaknade och gick ut och frågade varför fan jag satt och rökte så djävla länge. "Han tog livet av sig" och så frågade soffvännen om jag ville följa med och äta på stan. Nej, jag vill inte följa med och äta på stan. Hur skulle jag orka det? Jag kunde knappt tända en djävla cigg utan att bryta ihop.
Sen. Mot alla odds, fick jag mod till mig och ringde henne. Hon som var ofrivilligt förälskad i dig. Hon som hade burit på din son i nio månader och nu, helt utan förvarning, blev en ensamstående mor utan fast inkomst. Det hugg till i hjärtat när jag hörde hennes röst. Den där söta, fina, ljuva stämman som så många gånger, tröstat mig, viskat i mitt öra att allting löser sig. Vad skulle jag göra nu? Vad skulle jag säga? Kommer allt att lösa sig?
Det är över tre år sedan och jag saknar dig än. Mer och mer för varje dag och jag vill så gärna åka upp, se din grav för första gången och släppa allt. Men jag kan inte. Så många gånger jag varit där uppe och aldrig, aldrig någonsin, vågat ta steget ut, hoppa, släppa allt och för första gången, hälsa på din grav och säga hejdå. Aldrig.
Dock ser jag dig ibland, oftast när jag är där uppe. Jag ser dig då jag sitter på bussen till pappas gamla jobb, du bodde ju därikring. Eller utanför fiket där vi alltid satt i timmtal och snackade. Ibland kan jag även se dig här och mitt hjärta gör ett lyckoslag för att du är här. I min stad, du kom för att träffa mig. Men du är borta. För långt borta för att hinna komma hit och hälsa på, innan det är min tur att försvinna. Flera ljusår kommer det att ta för dig att komma från himlen ner hit, men jag kan vänta. Jag tänker vänta, för en vacker dag. Ska jag få känna dina otroligt, underbara och ovanliga armar omkring mig en gång till. En dag, min underbara, älskade, bästa vän.
Things you don't know 'bout me
Några saker jag är svag för:
1. Lakrits (tack och lov finns det lakrits halstabletter, så då blir det bara 2 per bit)
2. Skräckfilmer, gärna japanska (dock hatar min pojkvän det, så ser det inte så ofta längre)
3. Tv-serier, några av mina favoriter är Glee, Criminal minds, Californication, OTH, Hellcats...
4. Tacos (I en dröm värld, där jag aldrig skulle gå upp i vikt, skulle mitt hus va gjord av tacos, ja, inga baciller skulle finnas heller)
5. Tatueringar/piercingar (Jag är såld, vill bara göra mer och mer och mer, haha)
6. Vackra kvinnor (Jag är hellre ihop med killar, eller ja, min kille, men jag kollar hellre på vackra kvinnor. Gaah!)
7. Mackor. Alla mackor, med smör och ost på, försöker dock trappa ner (haha, låter som ett missbruk) på grund av kalorierna.
Så, nu vet ni lite mer om mig. Haha, detta inlägg är mest för utfyllnad, och ett litet "förlåt" för att bilderna kommer imorgon istället för idag.
God natt fina ni <3
1. Lakrits (tack och lov finns det lakrits halstabletter, så då blir det bara 2 per bit)
2. Skräckfilmer, gärna japanska (dock hatar min pojkvän det, så ser det inte så ofta längre)
3. Tv-serier, några av mina favoriter är Glee, Criminal minds, Californication, OTH, Hellcats...
4. Tacos (I en dröm värld, där jag aldrig skulle gå upp i vikt, skulle mitt hus va gjord av tacos, ja, inga baciller skulle finnas heller)
5. Tatueringar/piercingar (Jag är såld, vill bara göra mer och mer och mer, haha)
6. Vackra kvinnor (Jag är hellre ihop med killar, eller ja, min kille, men jag kollar hellre på vackra kvinnor. Gaah!)
7. Mackor. Alla mackor, med smör och ost på, försöker dock trappa ner (haha, låter som ett missbruk) på grund av kalorierna.
Så, nu vet ni lite mer om mig. Haha, detta inlägg är mest för utfyllnad, och ett litet "förlåt" för att bilderna kommer imorgon istället för idag.
God natt fina ni <3
Hej jag är en bitterkärring med dubbelmoral
Ja, med brist på tidsfördriv, så skrev jag en insändare till lokaltidningen igår, gällande ÄS-enheten i stan jag bor. Det var roligt. Vette sjutton om den blir pubbad, men man kan ju hoppas. Det är liksom inte det som gör det, utan det är själva grejen, att skriva av sig, och kanske lyckas tända några lampor ovanför folks huvuden.
Att uttrycka sig i text är någonting jag alltid har haft lätt för, därav bloggen. Många gånger då jag mår dåligt skriver jag på min blogg, och säger sedan till min pojkvän "läs på bloggen istället".
Kanske ska jag bli författare? Men vad skulle jag skriva om då? Fantasin är på topp, men får panik vid bara tanken av alla detaljer man måste ha med, så. Nej.
Skribent? Hm, ja. Det vore djävligt roligt måste jag säga. Men hur får man jobb som det då? Det är väl, en sisådär miljoner utbildningar, för att lära sig skriva. Hehe. Så. Nej.
I insändaren rasade jag mot ÄS-enhetens bemötande gällande patienter. Well, kort och gott,
"Du ser inte riktigt ut som en sån". Hur ser en sån ut då? Ville jag skrika, men valde att hålla käften stäng då jag själv kände att "Nej, jag gör ju inte det, jag är tjock och kan ju inte ha en ätstörning".
Märker nu att jag är helt insnöad på att skriva, men jag borde egentligen vara insnöad på pedagogik med tanke på min utbildning och mina drömmar sedan jag var barn. Specialpedagogik. Dock lockar det inte lika mycket längre, jag får inte riktigt påverka samhället på samma sätt. Jag är en sån person som, pang och bom! Nu ska allting hända på en gång. Annars skiter jag i det.
Från det ena till det tredje, en kopp kaffe: 4 kcal.
Är det btw någon mer än jag som har ett rött armband?
Said I loved you but I lied
Jag mår bra av att må dåligt.
Jag har ingen aptit, och blir inte förvirrad av alla tusentals känslor jag kan känna, utan allt jag känner är meningslösheten som, i och för sig, äter upp mig innifrån. Kan meningslöshet göra en smal? I hope so.
Är lite apatisk och känslokall. Helt lost in space typ. En zombie, som bara vandrar för att vandra, minus lusten efter kött då... För den har jag verkligen inte. Har till och med börjat må illa av lukten, som jag alltid klarat av förut. Usch, jag är äcklig. Jag äter animalier. Fisk, skaldjur. Levade fucking djävla varelser som dödas, steks och fräts sönder av min magsyra. Snusk!
Jag pallar nog inte. Hur ska jag kunna kämpa med att bli av med djurspärren, när jag samtidigt ska kämpa med en rättegång, mat"problem" (som folk verkar kalla det för), plugget och ringa tusentals samtal... Det går inte, fan, jag är ju bara människa, typ. En mänslig zombie, för att vara exakt. När jag var liten trodde jag det hette eggsakt, egg som i ägg alltså, och det är så skönt för jag börjar ogilla ägg, eller, smaken vet jag ju inte, har inte ätit ägg på... Hm... 6 år? Men lukten, ägg är ju inte så djävla fräsht egentligen (sry, inge illa ment mot er som faktiskt äter och gillar ägg) alltså... Näe. Det är som att vi skulle ta ut obefruktade ägg ur kvinnor, steka, krydda och muncha i oss.
Psyko? Ja, kanske. Jag är döende. Uppäten, halvvägs till uppäten i alla fall. Jag lyssnar på musik som gör mig arg eller ledsen, för det är de enda känslorna jag känner. Vill inte förstöra fina låtar genom att bli arg av dom. Nu lyssnar jag på Iris med Go go dolls, "Yeah you bleed just to know you're alive" sjunger dom och jag längtar rätt mycket efter just det. Jag vill inte känna mig död, jag vill leva och känna mig som det! Jag vill vara! Inte bara "vara"... Tror jag kanske skulle vakna upp ur detta psykotiska/apatiska beteendet om jag fick blöda lite granna, känna reaktionen när jag ser blodet pärlas på mina armar, eller nej... Ben, för armarna syns så väl, då kan jag inte ha T-shirt på mig. Men har alltid långbyxor alt. strumpbyxor på mig, och då syns det inte. Då behöver jag inte göra någon annan orolig, för det räcker med att jag är orolig för mig själv. Är det såhär mitt liv ska vara?
Ska jag älska min man, min familj och mina vänner, och hata mig själv, allt där till och resten av världen? Är det hälsosamt? Fast vad är egentligen hälsosamt?
Drick inte för mycket vatten, drick inte för lite vatten, ät inte för mycket, ät inte för lite, rör på dig, men inte för mycket, och inte för lite. Lagom, djävla äckliga lagom! Ska man må lagom bra, lagom ofta för att leva ett bra liv? Ett lagom liv. Lilla landet lagom. Hela Sverige är lagom, jag hatar lagom! JAG VILL VA SMAL! JAG VILL INTE VA LAGOM! Smal, smal smal smal smal smal. Har ni tänkt på hur många ord som kan förklara ordet smal?
Smal, thin, tight, snärt, slim, skinny... Så fint, så fina ord, klingar så härligt. Rullar så skönt på tungan. Slim..... Mm.
Kanske har varit utan min medicin för länge, jag är ju egentligen inte såhär, eller... Fan, jag minns inte. Och nu mår jag bra, jämfört med vad jag gjort förut. Förut mådde jag piss, förut ville jag dö, förut fanns det bara då och ingenting annat. Nu har jag i alla fall planer, och jag vill leva. Jag vill ha barn, jag vill gifta mig med min underbara, älskade och rara pojkvän. Jag vill dö när jag är gammal, alt. av typ cancer, sånt som det faktiskt inte finns sådär jätte mycket att göra åt. Helt vill jag dö av ålderdom, mest för att visa respekt för cancerpatienter och dess anhöriga, känns lite dumt att säga att jag vill dö av cancer, speciellt då jag inte känner någon som haft det, tror jag... Förlåt.
Over and out, nu ska jag fortsätta försöka att vara jag och inte uppäten.
Puss på er <3
Är lite apatisk och känslokall. Helt lost in space typ. En zombie, som bara vandrar för att vandra, minus lusten efter kött då... För den har jag verkligen inte. Har till och med börjat må illa av lukten, som jag alltid klarat av förut. Usch, jag är äcklig. Jag äter animalier. Fisk, skaldjur. Levade fucking djävla varelser som dödas, steks och fräts sönder av min magsyra. Snusk!
Jag pallar nog inte. Hur ska jag kunna kämpa med att bli av med djurspärren, när jag samtidigt ska kämpa med en rättegång, mat"problem" (som folk verkar kalla det för), plugget och ringa tusentals samtal... Det går inte, fan, jag är ju bara människa, typ. En mänslig zombie, för att vara exakt. När jag var liten trodde jag det hette eggsakt, egg som i ägg alltså, och det är så skönt för jag börjar ogilla ägg, eller, smaken vet jag ju inte, har inte ätit ägg på... Hm... 6 år? Men lukten, ägg är ju inte så djävla fräsht egentligen (sry, inge illa ment mot er som faktiskt äter och gillar ägg) alltså... Näe. Det är som att vi skulle ta ut obefruktade ägg ur kvinnor, steka, krydda och muncha i oss.
Psyko? Ja, kanske. Jag är döende. Uppäten, halvvägs till uppäten i alla fall. Jag lyssnar på musik som gör mig arg eller ledsen, för det är de enda känslorna jag känner. Vill inte förstöra fina låtar genom att bli arg av dom. Nu lyssnar jag på Iris med Go go dolls, "Yeah you bleed just to know you're alive" sjunger dom och jag längtar rätt mycket efter just det. Jag vill inte känna mig död, jag vill leva och känna mig som det! Jag vill vara! Inte bara "vara"... Tror jag kanske skulle vakna upp ur detta psykotiska/apatiska beteendet om jag fick blöda lite granna, känna reaktionen när jag ser blodet pärlas på mina armar, eller nej... Ben, för armarna syns så väl, då kan jag inte ha T-shirt på mig. Men har alltid långbyxor alt. strumpbyxor på mig, och då syns det inte. Då behöver jag inte göra någon annan orolig, för det räcker med att jag är orolig för mig själv. Är det såhär mitt liv ska vara?
Ska jag älska min man, min familj och mina vänner, och hata mig själv, allt där till och resten av världen? Är det hälsosamt? Fast vad är egentligen hälsosamt?
Drick inte för mycket vatten, drick inte för lite vatten, ät inte för mycket, ät inte för lite, rör på dig, men inte för mycket, och inte för lite. Lagom, djävla äckliga lagom! Ska man må lagom bra, lagom ofta för att leva ett bra liv? Ett lagom liv. Lilla landet lagom. Hela Sverige är lagom, jag hatar lagom! JAG VILL VA SMAL! JAG VILL INTE VA LAGOM! Smal, smal smal smal smal smal. Har ni tänkt på hur många ord som kan förklara ordet smal?
Smal, thin, tight, snärt, slim, skinny... Så fint, så fina ord, klingar så härligt. Rullar så skönt på tungan. Slim..... Mm.
Kanske har varit utan min medicin för länge, jag är ju egentligen inte såhär, eller... Fan, jag minns inte. Och nu mår jag bra, jämfört med vad jag gjort förut. Förut mådde jag piss, förut ville jag dö, förut fanns det bara då och ingenting annat. Nu har jag i alla fall planer, och jag vill leva. Jag vill ha barn, jag vill gifta mig med min underbara, älskade och rara pojkvän. Jag vill dö när jag är gammal, alt. av typ cancer, sånt som det faktiskt inte finns sådär jätte mycket att göra åt. Helt vill jag dö av ålderdom, mest för att visa respekt för cancerpatienter och dess anhöriga, känns lite dumt att säga att jag vill dö av cancer, speciellt då jag inte känner någon som haft det, tror jag... Förlåt.
Over and out, nu ska jag fortsätta försöka att vara jag och inte uppäten.
Puss på er <3
En annan historia
Mitt ex: T
Hon: M
En sak jag också grubblar mycket på är min överdos.
Jag, T och en vän till oss var ute på pubben, där M var. Jag och M har alltid haft ett djävligt stormigt förhållande till varandra, vi är bästa vänner, vi hatar varandra, osv osv osv. Just nu, hatade vi varandra.
T sa hela tiden till mig att han inte tänkte prata med M, på grund av att hon sårat mig så mycket. Så, jag brydde mig inte om att hon va där. Vi söp, och söp, och sen skulle vi hem.
"Du, jag kommer snart. Jag tycker det är jobbigt att bara för att du och M är ovänner, så ska hon och jag inte prata heller, hon är faktiskt min vän. Så jag ska säga hej"
Jaha? Vad var det nu då? Jag gick ut, och väntade utanför, efter 15 minuter kom T ut, och sa hejdå till M.
Vi började gå hemåt, han och jag. Självklart var jag lite nere på grund av händelsen (eftersom han sa tidigare att hon sårat mig så pass att han inte ville prata med henne) men jag låtsades som ingenting. Till slut så fick jag så ont i knät att jag satte mig ner på asfalten, och T säger;
"Jag tänkte dra, eftersom du är så konstig. Tänkte kolla om jag hittar M och hennes vänner".
Wait... What?!
Jaja. Jag tog våra hemnycklar som han hade på sig (vi bodde tillsammans, och var förlovade) och så gick jag hem. Väl hemma slog det mig. Vänta nu... Han har varit otrogen innan, och M har det faktiskt stormigt i sitt förhållande med sin sambo just nu, och han är inte hemma... FAN!
Så jag ringde, och ringde, och smsade tusen gånger typ, utan svar. Idioten hade stängt av sin telefon.
Jag sitter vid datorn och lyssnar på musik, och helt plötsligt så ringer telefonen och då är det T's bror som säger; "Elsa, gör det inte! Snälla!"
Då hade vi visst sms:at och jag berättade hur dåligt jag mådde och sa att jag skulle ÖD'a. Jag la på i örat på honom, och kollade runt. Pillrerna var borta.
Jag fick panik, ringde ambulansen och berättade vad som hänt. Att jag svalt ca 1300 mg starka antideprisiva och att jag druckit minst 7 öl och massa massa vin.
"Vi skickar en ambulans, ring om det bli värre".
Hon ringer upp direkt efter vi lagt på, och sa att hon fått in en nytt larm om just mig, så T's bror ringde visst också till ambulansen.
Hon sa även nu att jag skulle gå ut, just för att hon hörde hur jag vrickade tungan då jag pratade.
"Du får absolut inte röka, det kan göra saken ännu värre".
Jag gick ut. Jag rökte. Haha, jag tror jag drog i mig säker 4 cigg innan ambulansen kom.
Sen är det svart, med endast några små minnesblixtar från turen till akuten.
"Du får inte sova, då kan ditt hjärta sluta slå"
"Sov inte!" *SLAP!*
Sen var jag helt plötsligt på akutmottagningen. Efter ca 1 timme, fick jag tag på T, och lyckades berätta vad som hänt. Han tog en taxi från M (han hade visst hittat henne och hennes tjejkompisar, och följt med dit) och kom till akuten.
En sak jag också grubblar mycket på är min överdos.
Jag, T och en vän till oss var ute på pubben, där M var. Jag och M har alltid haft ett djävligt stormigt förhållande till varandra, vi är bästa vänner, vi hatar varandra, osv osv osv. Just nu, hatade vi varandra.
T sa hela tiden till mig att han inte tänkte prata med M, på grund av att hon sårat mig så mycket. Så, jag brydde mig inte om att hon va där. Vi söp, och söp, och sen skulle vi hem.
"Du, jag kommer snart. Jag tycker det är jobbigt att bara för att du och M är ovänner, så ska hon och jag inte prata heller, hon är faktiskt min vän. Så jag ska säga hej"
Jaha? Vad var det nu då? Jag gick ut, och väntade utanför, efter 15 minuter kom T ut, och sa hejdå till M.
Vi började gå hemåt, han och jag. Självklart var jag lite nere på grund av händelsen (eftersom han sa tidigare att hon sårat mig så pass att han inte ville prata med henne) men jag låtsades som ingenting. Till slut så fick jag så ont i knät att jag satte mig ner på asfalten, och T säger;
"Jag tänkte dra, eftersom du är så konstig. Tänkte kolla om jag hittar M och hennes vänner".
Wait... What?!
Jaja. Jag tog våra hemnycklar som han hade på sig (vi bodde tillsammans, och var förlovade) och så gick jag hem. Väl hemma slog det mig. Vänta nu... Han har varit otrogen innan, och M har det faktiskt stormigt i sitt förhållande med sin sambo just nu, och han är inte hemma... FAN!
Så jag ringde, och ringde, och smsade tusen gånger typ, utan svar. Idioten hade stängt av sin telefon.
Jag sitter vid datorn och lyssnar på musik, och helt plötsligt så ringer telefonen och då är det T's bror som säger; "Elsa, gör det inte! Snälla!"
Då hade vi visst sms:at och jag berättade hur dåligt jag mådde och sa att jag skulle ÖD'a. Jag la på i örat på honom, och kollade runt. Pillrerna var borta.
Jag fick panik, ringde ambulansen och berättade vad som hänt. Att jag svalt ca 1300 mg starka antideprisiva och att jag druckit minst 7 öl och massa massa vin.
"Vi skickar en ambulans, ring om det bli värre".
Hon ringer upp direkt efter vi lagt på, och sa att hon fått in en nytt larm om just mig, så T's bror ringde visst också till ambulansen.
Hon sa även nu att jag skulle gå ut, just för att hon hörde hur jag vrickade tungan då jag pratade.
"Du får absolut inte röka, det kan göra saken ännu värre".
Jag gick ut. Jag rökte. Haha, jag tror jag drog i mig säker 4 cigg innan ambulansen kom.
Sen är det svart, med endast några små minnesblixtar från turen till akuten.
"Du får inte sova, då kan ditt hjärta sluta slå"
"Sov inte!" *SLAP!*
Sen var jag helt plötsligt på akutmottagningen. Efter ca 1 timme, fick jag tag på T, och lyckades berätta vad som hänt. Han tog en taxi från M (han hade visst hittat henne och hennes tjejkompisar, och följt med dit) och kom till akuten.
Innan han kom, fick jag kol. Äckligt jävla kol. Fan vad det är snuskigt! Inte smaken i sig, utan själva konsistensen, det är som svart vatten med grus. Usch!
Jag skakade, och gungade och mumlade och visste inte riktigt vem jag var. T kom. Han var aspackad och asarg. Tröstade mig inte, sa ingenting annat än att jag fick skylla mig själv. Att det var mitt fel att han stack. Att han inte brydde sig om att jag var på akuten, och att jag var tvungen att betala tillbaka taxipengarna för honom.
Jag fick vara kvar i 16 timmar på sjukhuset, åt ingenting på tre dagar, drack ingenting på 3 dagar, det ända jag gjorde var att sitta och kolla på tv, och röka. röka röka röka röka. Mina älskade menthol som alltid får mig att må bättre.
Dom ville skicka mig till låst psyk, efter de sett min arm, läst mina papper från psyk och soc osv... Men jag lyckades övertala dom att jag inte ville dö, att jag råkade ta pillerna. För att jag minns ju egentligen inte riktigt att jag tog dom.
Dom frågade om jag höll på med droger och vars jag fick pillerna ifrån, haha. Ja, vill ni ha numret till min läkare på affektiva som skrivit ut dom åt mig? JAG KNARKAR INTE!
Han gjorde slut.
För han orkade inte med mig.
Han pallade inte att jag var svartsjuk.
Han fattade inte varför jag mådde dåligt.
Ja, fattar du nu då?
Nu när du är misstänkt för grov kvinnofridskränkning?
Fattar du nu?
Nu när det finns vittnen på hur du skadat mig, både fysiskt och psykist i två års tid...
Fattar du nu?
Nu när det finns vittnen på hur du skadat mig, både fysiskt och psykist i två års tid...
Och du orkade inte med mig...
Detta är det enda jag kommer ihåg från den kvällen. Haha, jag har inget minne om vem vi va där med, eller vad vi gjorde innan, eller vad som riktigt hände på sjukhuset.. Ja, mitt minne är lite borta kan man väl säga...
God natt och sov gott kära ni <3
Äckel
Jag kommer fortfarande ihåg när jag såg honom första gången. Jag gick i 6:an tror jag. Jag smälte så fort han kollade på mig med sina havsblåa ögon.
En dag, skulle jag gå till bussen när skolan slutat, och där stod han med sina vänner, minns till och med vad hans vänner hette. Han kom fram till mig och frågade om jag ville ha godis. Jag tackade nej. Han frågade efter mitt mobil nummer och det fick han. Varför fick han det? Åh... Det tog inte lång tid innan jag fick ett sms, och hockuspockus så var vi tillsammans. Detta var på vårterminen i sexan.
Sen, efter några månader, va han otrogen. Med min vän. Jag fattade inte att hon var lika skylldig som honom, det var ju faktiskt hon som hade sin hand i hans byxor. Men hon kysste honom ju aldrig, eller. Hon tog i alla fall inte första steget. Så hon gjorde ju inge fel. Han var ju faktiskt jätte populär och då tog man väl alla chanser man fick?
Jag och min vän (som också var en stor bov i dramat, fast jag aldrig fattade det) gick till hemkunskapssalen, där jag visste att han och hans klass befann sig. Jag stormade in och skrek. Grät gjorde jag dock inte, inte faaan skulle ha få den njutningen att se mig skämma ut mig inför alla! Men jag skrek. Läraren fick dra ut mig ur klassrummet och sen pratade vi inte mer.
Efter en månad, så åkte han samma buss som jag hem. Vid busshållsplatsen sa han, "Tro inte att jag följer efter dig, jag ska faktiskt till stan". Allt jag fick ur mig var ett Okej, jag var ju så förbannat kär! Varför kunde inte han följa efter mig? Varför ville inte han ha tillbaka mig? Varför var jag ett sånt svin som skrek på honom, det var väl bara ett ärligt misstag? Ingen är perfekt.
Jag klev på, och klev av bussen. Väl hemma ringde det på dörren. JA! Han hade visst följt efter mig. HAN ÄLSKADE MIG! Mig! Mig, lilla lilla Elsa som inte riktigt hörde in på skolan och absolut inte följde dess normer. Hon, som alltid varit lite utstött och inte riktigt visste vem hon var.
Han, han som var det coolaste killen på skolan, som alla tjejer ville ha och alla killar ville ha honom. Han, vars föräldrar tjänade bra med pengar, så han hade råd med den nyaste mobilen, de dyraste kläderna (kommer ihåg en specifik sak han brukade ha på sig, en grön skarf, jag såg den i en butik en gång och den va svindyr)
Så, vi blev tillsammans igen. Han ville ha sex, men det ville inte jag. Jag visste ju knappt vad sex va (på grund av dålig sexualundervisning på skolan, man fick helt enkelt inte ha sex, för man skulle vänta till äktenskapet, jävla äckliga överreligösa skitskola!)
Tiden gick, och gick, och gick. På grund av att folk kollade (inte många på skolan va i förhållanden) så kysstes vi aldrig ute bland folk. På rasterna brukade vi gå genom halva korridoren, svänga vänster och in på en av de två toaletterna utanför lärarrummet. Där fick vi vara ostört, trots att toaletten var vägg i vägg med lärarummet, villket gjorde att vi hörde dom. Men vi va tysta. Vi hade munnen full med tunga, och hade egentligen aldrig någonting att säga till varandra.
Sen tog det slut. Varför? Jag minns faktiskt inte.
En kväll, veckan innan skolavslutningen för sommarlov, så ringer min bästa vän och säger att hon och en annan kompis ska dricka. Haha, va? Vi dricker väl inte? Det har vi ju fan aldrig gjort. Röka cigg, det är en sak, men dricka? Hell to the no! Men, så lätt manipulerad som jag var under den tiden, så jo visst. Jag kom dit. Det var vid vattnet, och några av dom skulle sova över i tält. Min bästa vän hade gjort en häxblandning till mig i en 50 cl PET-flaska. Vad som var i? Jo, rödvin, vitt vin, hembränt, whiskey, bananlikör, öl, cider, yeah, you name it, i drank it.
Full som ett as, ringer jag till snubben och ber han komma. Jag vet fortfarande inte ifall han kom, för jag somnade. (har ett fint ärr i skallen på grund av att jag ramlade in i nån plåtgrej och blödde som ett svin, vilket är mitt sista minne från den kvällen, förutom när min mamma och morbror hämtade mig som vi hade bestämt)
På skolavslutningen, så satt han i ett fönster på andra våningen med sin gitarr och sjöng, med sin röst som lät som en ängel. Han sjöng till mig, jag stod nedanför i en vit klänning och svarta skor. Jag minns att klänningen var jätte kort, och fick många elaka, och snälla, komplimanger på grund av det.
When you say nothing at all... Min favorit låt, och det visste han. Varför tror ni att han sjöng den? Jag vet inte. Kanske ett försök att få mig tillbaka.
(På grund av detta så hatar jag den låten, och filmen notting hill, som för övrigt var min favorit film)
Under sommaren träffade jag en annan kille, någon som jag chattat med i några år, och som var tillsammans med en tjejkompis till mig, men dom gjorde slut. Och han och jag blev ett par. Vi hade dock inte sex, inte än i alla fall. Jag var himla feg av mig, och det var han också.
Skolan började igen, och där stod jag en dag, i den långa korridoren, med en rosa ormskinnskjol. Så kom han fram, bländade mig med sitt vackra leende och jag drunknade i hans havsblåa ögon, som jag alltid gjort.
"Elsa, jag måste fråga dig en sak, ses på vårat ställe när skolan är slut?"
"Okej"
Hela dagen gick, sakta. Jag ville ju verkligen veta vad han ville mig. Fast, jag tänkte stå på mig, jag skulle berätta att jag hade pojkvän, att jag var lycklig och att jag hittat någon bättre. Eller, hade jag det? Han var ju himla söt, bra på gitarr och han kunde ju verkligen sjunga...
När skolan slutade så gick jag dit, till vårat ställe, där vi, så många gånger förr, spenderade hela raster bara genom att sitta och pussas. Väl där, så låste han. Va? Varför? Ingen var ju kvar. Eller jo, visst var det det. Jag hörde några lärare i lärarrummet som pratade och skrattade. Ja, det var nog lika bra att han låste, för ingen fick ju tro att vi gjorde någonting.
Han kysste mig. Kysste jag tillbaka? Jag minns inte. Jag knuffade i alla fall inte bort honom, jag lät han nog kyssa mig utan att anstränga mig för att besvara den. Tror jag... Kanske? Jag minns inte.
Sen sitter jag där, med nerdragna byxor, hur fan hände det?!
Jag känner en lukt av gummi, och vad? Vad fan är det som luktar sådär?
Kondom.
Jag reser mig upp, och slänger mig mot dörren och försöker låsa upp. Han tar tag i mina handleder och säger att nej, inte ska jag gå nu, jag skulle ju behöva vänta jätte länge på bussen, för den har precis gått. Men jag skiter i. Jag ber honom gå bort från mig, ber honom släppa ut mig.
Han sätter sig på toalettstolen, utan byxor, utan någonting som döljer det som jag inte ens tidigare sett på någon annan än på film och i tidningar. Kondomen rullas på, hur fan han nu lyckas med det för jag är arg, jag sliter och vänder på mig, men han håller ett starkt grepp om mina armar, med en av sina armar och på nått sätt lyckas han ha sin arm så jag inte kan skrika, eller prata. Men jag bet inte. Jag bet inte och är det mitt fel då? Att det hände? Att han drog ner mina trosor och satte mig på honom? Är det mitt fel för att jag inte bet och sparkade mer? Lärarna var ju kvar. Jag hörde dom hela tiden.
Sen är det svart. När jag står vid bussen sms:ar jag min bästa vän och säger:
"Nu har jag och J haft sex". Jag visste ju inte om jag var med på det, ingen jävla jävel gör väl sådär om man inte är med på det? och jag bet ju faktiskt inte. Jävla skit. Jag hade varit otrogen. HUR KUNDE JAG VA SÅ JÄVLA DUM!?
Dagen efter visste min pojkvän, och hela skolan om vad som hade hänt.
Hora.
Jag har skurit mig sedan dess. Jag kunde sitta på toaletten (dock aldrig samma som det hände på, den var befläckad och full med äckel) i två timmar på skolan och skar mig med allt som fanns. Saxar jag stulit, rakblad som låg bakom skalet på telefonen, knivar jag snott från bildsalen. Ja, allt. Jag skar mig, och skar mig, och skar mig. Och svalt. Jag blödde, och svalt.
When you say nothing at all... Det tog mig tre år att berätta för någon.
Min mamma bad mig göra en polisanmälan, men hon hade inte tid att följa med till stationen, så jag tog bussen dit, satt där i väntsalen och fick sedan komma in och prata med en kvinnlig polis vars inriktning just var våldtäckt.
"Jag lovar att jag ringer dig personligen, då vi vet om det blir en utredning eller inte"
Jag litade på henne. Hon var den första jag berättade hela historien för.
Två veckor senare fick jag ett brev på posten.
"Utredning uteblir, i brist på bevis"
Jag kan fortfarade inte höra låten "When you say nothing at all" eller se filmen Notting hill. Det går inte.
Jag ber om ursäkt för ett långt inlägg, förstår att/om ni inte läser hela.
Ni är underbara <3
En dag, skulle jag gå till bussen när skolan slutat, och där stod han med sina vänner, minns till och med vad hans vänner hette. Han kom fram till mig och frågade om jag ville ha godis. Jag tackade nej. Han frågade efter mitt mobil nummer och det fick han. Varför fick han det? Åh... Det tog inte lång tid innan jag fick ett sms, och hockuspockus så var vi tillsammans. Detta var på vårterminen i sexan.
Sen, efter några månader, va han otrogen. Med min vän. Jag fattade inte att hon var lika skylldig som honom, det var ju faktiskt hon som hade sin hand i hans byxor. Men hon kysste honom ju aldrig, eller. Hon tog i alla fall inte första steget. Så hon gjorde ju inge fel. Han var ju faktiskt jätte populär och då tog man väl alla chanser man fick?
Jag och min vän (som också var en stor bov i dramat, fast jag aldrig fattade det) gick till hemkunskapssalen, där jag visste att han och hans klass befann sig. Jag stormade in och skrek. Grät gjorde jag dock inte, inte faaan skulle ha få den njutningen att se mig skämma ut mig inför alla! Men jag skrek. Läraren fick dra ut mig ur klassrummet och sen pratade vi inte mer.
Efter en månad, så åkte han samma buss som jag hem. Vid busshållsplatsen sa han, "Tro inte att jag följer efter dig, jag ska faktiskt till stan". Allt jag fick ur mig var ett Okej, jag var ju så förbannat kär! Varför kunde inte han följa efter mig? Varför ville inte han ha tillbaka mig? Varför var jag ett sånt svin som skrek på honom, det var väl bara ett ärligt misstag? Ingen är perfekt.
Jag klev på, och klev av bussen. Väl hemma ringde det på dörren. JA! Han hade visst följt efter mig. HAN ÄLSKADE MIG! Mig! Mig, lilla lilla Elsa som inte riktigt hörde in på skolan och absolut inte följde dess normer. Hon, som alltid varit lite utstött och inte riktigt visste vem hon var.
Han, han som var det coolaste killen på skolan, som alla tjejer ville ha och alla killar ville ha honom. Han, vars föräldrar tjänade bra med pengar, så han hade råd med den nyaste mobilen, de dyraste kläderna (kommer ihåg en specifik sak han brukade ha på sig, en grön skarf, jag såg den i en butik en gång och den va svindyr)
Så, vi blev tillsammans igen. Han ville ha sex, men det ville inte jag. Jag visste ju knappt vad sex va (på grund av dålig sexualundervisning på skolan, man fick helt enkelt inte ha sex, för man skulle vänta till äktenskapet, jävla äckliga överreligösa skitskola!)
Tiden gick, och gick, och gick. På grund av att folk kollade (inte många på skolan va i förhållanden) så kysstes vi aldrig ute bland folk. På rasterna brukade vi gå genom halva korridoren, svänga vänster och in på en av de två toaletterna utanför lärarrummet. Där fick vi vara ostört, trots att toaletten var vägg i vägg med lärarummet, villket gjorde att vi hörde dom. Men vi va tysta. Vi hade munnen full med tunga, och hade egentligen aldrig någonting att säga till varandra.
Sen tog det slut. Varför? Jag minns faktiskt inte.
En kväll, veckan innan skolavslutningen för sommarlov, så ringer min bästa vän och säger att hon och en annan kompis ska dricka. Haha, va? Vi dricker väl inte? Det har vi ju fan aldrig gjort. Röka cigg, det är en sak, men dricka? Hell to the no! Men, så lätt manipulerad som jag var under den tiden, så jo visst. Jag kom dit. Det var vid vattnet, och några av dom skulle sova över i tält. Min bästa vän hade gjort en häxblandning till mig i en 50 cl PET-flaska. Vad som var i? Jo, rödvin, vitt vin, hembränt, whiskey, bananlikör, öl, cider, yeah, you name it, i drank it.
Full som ett as, ringer jag till snubben och ber han komma. Jag vet fortfarande inte ifall han kom, för jag somnade. (har ett fint ärr i skallen på grund av att jag ramlade in i nån plåtgrej och blödde som ett svin, vilket är mitt sista minne från den kvällen, förutom när min mamma och morbror hämtade mig som vi hade bestämt)
På skolavslutningen, så satt han i ett fönster på andra våningen med sin gitarr och sjöng, med sin röst som lät som en ängel. Han sjöng till mig, jag stod nedanför i en vit klänning och svarta skor. Jag minns att klänningen var jätte kort, och fick många elaka, och snälla, komplimanger på grund av det.
When you say nothing at all... Min favorit låt, och det visste han. Varför tror ni att han sjöng den? Jag vet inte. Kanske ett försök att få mig tillbaka.
(På grund av detta så hatar jag den låten, och filmen notting hill, som för övrigt var min favorit film)
Under sommaren träffade jag en annan kille, någon som jag chattat med i några år, och som var tillsammans med en tjejkompis till mig, men dom gjorde slut. Och han och jag blev ett par. Vi hade dock inte sex, inte än i alla fall. Jag var himla feg av mig, och det var han också.
Skolan började igen, och där stod jag en dag, i den långa korridoren, med en rosa ormskinnskjol. Så kom han fram, bländade mig med sitt vackra leende och jag drunknade i hans havsblåa ögon, som jag alltid gjort.
"Elsa, jag måste fråga dig en sak, ses på vårat ställe när skolan är slut?"
"Okej"
Hela dagen gick, sakta. Jag ville ju verkligen veta vad han ville mig. Fast, jag tänkte stå på mig, jag skulle berätta att jag hade pojkvän, att jag var lycklig och att jag hittat någon bättre. Eller, hade jag det? Han var ju himla söt, bra på gitarr och han kunde ju verkligen sjunga...
När skolan slutade så gick jag dit, till vårat ställe, där vi, så många gånger förr, spenderade hela raster bara genom att sitta och pussas. Väl där, så låste han. Va? Varför? Ingen var ju kvar. Eller jo, visst var det det. Jag hörde några lärare i lärarrummet som pratade och skrattade. Ja, det var nog lika bra att han låste, för ingen fick ju tro att vi gjorde någonting.
Han kysste mig. Kysste jag tillbaka? Jag minns inte. Jag knuffade i alla fall inte bort honom, jag lät han nog kyssa mig utan att anstränga mig för att besvara den. Tror jag... Kanske? Jag minns inte.
Sen sitter jag där, med nerdragna byxor, hur fan hände det?!
Jag känner en lukt av gummi, och vad? Vad fan är det som luktar sådär?
Kondom.
Jag reser mig upp, och slänger mig mot dörren och försöker låsa upp. Han tar tag i mina handleder och säger att nej, inte ska jag gå nu, jag skulle ju behöva vänta jätte länge på bussen, för den har precis gått. Men jag skiter i. Jag ber honom gå bort från mig, ber honom släppa ut mig.
Han sätter sig på toalettstolen, utan byxor, utan någonting som döljer det som jag inte ens tidigare sett på någon annan än på film och i tidningar. Kondomen rullas på, hur fan han nu lyckas med det för jag är arg, jag sliter och vänder på mig, men han håller ett starkt grepp om mina armar, med en av sina armar och på nått sätt lyckas han ha sin arm så jag inte kan skrika, eller prata. Men jag bet inte. Jag bet inte och är det mitt fel då? Att det hände? Att han drog ner mina trosor och satte mig på honom? Är det mitt fel för att jag inte bet och sparkade mer? Lärarna var ju kvar. Jag hörde dom hela tiden.
Sen är det svart. När jag står vid bussen sms:ar jag min bästa vän och säger:
"Nu har jag och J haft sex". Jag visste ju inte om jag var med på det, ingen jävla jävel gör väl sådär om man inte är med på det? och jag bet ju faktiskt inte. Jävla skit. Jag hade varit otrogen. HUR KUNDE JAG VA SÅ JÄVLA DUM!?
Dagen efter visste min pojkvän, och hela skolan om vad som hade hänt.
Hora.
Luder.
Äckel.
Någon spottar mig i ansiktet, och så faller jag. Hans bästa vän, som var med första gången vi pratade, hade lagt ut ett ben på golvet, och fällde mig. Alla skrattade. Jag reste på mig, gick rakryggad ner för trappan, från helveteskorridoren som den senare blev kallad, och in på en toalett borta vid bildsalen. Efter, ja, jag vet inte. en halvtimme? Ett halvår? Fem minuter? Knackade det i alla fall på dörren, jag sa att jag snart var klar, tvättade händera och låste upp. Där stod min klasskompis, min fina, underbar klasskompis som jag känt sen jag var tre år gammal. Den underbara killen som jag visste var homosexuell, men jag sa aldrig någonting, för det var viktigt att han skulle komma på det själv (Nu vet han det, och han är så lycklig och jag är lycklig över att veta att han äntligen funnit sig själv <3 Min fina vän)
"Får jag komma in?"
Sen stod han där, med mig på toaletten och gav mig en kram och sa att han visste en sak som gjorde alltid lite mindre jobbigt. En rakhyvel.
Första gången kunde jag inte göra det själv, så han gjorde det åt mig. Han tog rakhyveln och drog den över min arm. Sedan gick vi ut, och in i klassrummet där J. hade lektion. Kolla. Kolla vad du gjort med mig ville jag bara skrika. Men det gick inte. Istället var det jag som blev idioten.
Någon spottar mig i ansiktet, och så faller jag. Hans bästa vän, som var med första gången vi pratade, hade lagt ut ett ben på golvet, och fällde mig. Alla skrattade. Jag reste på mig, gick rakryggad ner för trappan, från helveteskorridoren som den senare blev kallad, och in på en toalett borta vid bildsalen. Efter, ja, jag vet inte. en halvtimme? Ett halvår? Fem minuter? Knackade det i alla fall på dörren, jag sa att jag snart var klar, tvättade händera och låste upp. Där stod min klasskompis, min fina, underbar klasskompis som jag känt sen jag var tre år gammal. Den underbara killen som jag visste var homosexuell, men jag sa aldrig någonting, för det var viktigt att han skulle komma på det själv (Nu vet han det, och han är så lycklig och jag är lycklig över att veta att han äntligen funnit sig själv <3 Min fina vän)
"Får jag komma in?"
Sen stod han där, med mig på toaletten och gav mig en kram och sa att han visste en sak som gjorde alltid lite mindre jobbigt. En rakhyvel.
Första gången kunde jag inte göra det själv, så han gjorde det åt mig. Han tog rakhyveln och drog den över min arm. Sedan gick vi ut, och in i klassrummet där J. hade lektion. Kolla. Kolla vad du gjort med mig ville jag bara skrika. Men det gick inte. Istället var det jag som blev idioten.
Hur fan kunde jag komma in, blödandes och förstöra en lektion?
Jag har skurit mig sedan dess. Jag kunde sitta på toaletten (dock aldrig samma som det hände på, den var befläckad och full med äckel) i två timmar på skolan och skar mig med allt som fanns. Saxar jag stulit, rakblad som låg bakom skalet på telefonen, knivar jag snott från bildsalen. Ja, allt. Jag skar mig, och skar mig, och skar mig. Och svalt. Jag blödde, och svalt.
When you say nothing at all... Det tog mig tre år att berätta för någon.
Min mamma bad mig göra en polisanmälan, men hon hade inte tid att följa med till stationen, så jag tog bussen dit, satt där i väntsalen och fick sedan komma in och prata med en kvinnlig polis vars inriktning just var våldtäckt.
"Jag lovar att jag ringer dig personligen, då vi vet om det blir en utredning eller inte"
Jag litade på henne. Hon var den första jag berättade hela historien för.
Två veckor senare fick jag ett brev på posten.
"Utredning uteblir, i brist på bevis"
Jag kan fortfarade inte höra låten "When you say nothing at all" eller se filmen Notting hill. Det går inte.
Jag ber om ursäkt för ett långt inlägg, förstår att/om ni inte läser hela.
Ni är underbara <3
Die
Min skräp dag har varit... skräp.
Vi åkte ner på stan för att ta en öl med min bästa fru, och en blev självklart två. För att sluta med mat på McDonalds (tog bara en sallad - kyckling)...
På pubben öppnade jag mitt hjärta och lät allt äckel rinna ut. Berättade för henne att jag är ana... att jag är en av alla er, fina, underbara anor! Åh vad mitt hjärta fylls av glädje när jag tänker på er, hur ni finns för mig och hjälper mig i min strävan att bli perfekt.
Jag älskar, verkligen älskar min livsstil, och jag kommer gå genom eld och vatten för att få leva som jag lever nu. Vilket kanske är fel, vad vet jag? Jag är fel. och fet.
En vän till mig, vi kom väldigt nära varandra i somras, har kommit ut med att hon har ÄS. Min första tanke va;
JÄVLA IDIOT! TRODDE VI SA ALLT TILL VARANDRA?!
och min andra tanke va;
45 KG? ÅH, JAG VILL VA SOM DU!
Mitt hjärta brister. Allt äckel tar över min kropp och... Jag är mållös. För första gången på, länge... Har jag seriöst funderat på att skära mig. riktigt. djupt. allt äckel måste bort. Jag vill spy och kräkas tills blodet kommer och tänderna lossnar. Jag.... Jag orkar inte.
Minns inte sist jag mådde såhär dåligt. Är det för att min vän är sjuk? För att jag ätit och ser ut som en flodko? För att jag är... Ingenting?
Tack bara tacka min pojkvän för att han sagt att han gör slut om jag tar överdos... Annars vet jag inte om jag hade kunnat stå emot.
Förlåt för världens jävla äckel-inlägg, men vet inte riktigt vars jag ska ta vägen, och söker nog empati från er. Förlåt!
Vi åkte ner på stan för att ta en öl med min bästa fru, och en blev självklart två. För att sluta med mat på McDonalds (tog bara en sallad - kyckling)...
På pubben öppnade jag mitt hjärta och lät allt äckel rinna ut. Berättade för henne att jag är ana... att jag är en av alla er, fina, underbara anor! Åh vad mitt hjärta fylls av glädje när jag tänker på er, hur ni finns för mig och hjälper mig i min strävan att bli perfekt.
Jag älskar, verkligen älskar min livsstil, och jag kommer gå genom eld och vatten för att få leva som jag lever nu. Vilket kanske är fel, vad vet jag? Jag är fel. och fet.
En vän till mig, vi kom väldigt nära varandra i somras, har kommit ut med att hon har ÄS. Min första tanke va;
JÄVLA IDIOT! TRODDE VI SA ALLT TILL VARANDRA?!
och min andra tanke va;
45 KG? ÅH, JAG VILL VA SOM DU!
Mitt hjärta brister. Allt äckel tar över min kropp och... Jag är mållös. För första gången på, länge... Har jag seriöst funderat på att skära mig. riktigt. djupt. allt äckel måste bort. Jag vill spy och kräkas tills blodet kommer och tänderna lossnar. Jag.... Jag orkar inte.
Minns inte sist jag mådde såhär dåligt. Är det för att min vän är sjuk? För att jag ätit och ser ut som en flodko? För att jag är... Ingenting?
Tack bara tacka min pojkvän för att han sagt att han gör slut om jag tar överdos... Annars vet jag inte om jag hade kunnat stå emot.
Förlåt för världens jävla äckel-inlägg, men vet inte riktigt vars jag ska ta vägen, och söker nog empati från er. Förlåt!
From the bottom of my heart
Här sitter jag,
en tjej med 6 piercingar i kroppen,
3 hål och en töjning i öronen,
6 tatueringar,
53.5 kg tung,
158 cm kort,
Vegetarian,
Sambo,
Studerande,
en tjej med 6 piercingar i kroppen,
3 hål och en töjning i öronen,
6 tatueringar,
53.5 kg tung,
158 cm kort,
Vegetarian,
Sambo,
Studerande,
Ana?
Jag kommer på mig själv ibland att tänka; Nej, detta kan jag inte ha på mig, jag ser för söt ut. Jag tänker inte ens på alla piercingar som syns, sånt som brukar kunna tuffa upp en brud. Nej nej, jag ser bara allting som är som jag inte vill.
Jag lever väl egentligen ett rätt så smärtfritt liv, om jag får säga det själv. Den kommentaren kommer dock innifrån båset, också kallat för "min rosa lilla bubbla med fluffsoffa".
Jag är en godhjärtad tjej som inte tar skit, som inte ger en andra chans, förutom till dom som skadar mig.
Jag är lite egoistisk också... Jag älskar mig själv, fast inte lika mycket som jag hatar min kropp... och min hjärna... Och... Nej, jag älskar nog inte mig själv.
Går på medicin också, "mot humöret" som det så fint står på förpackningen. Haha, humöret? mitt humör är det inget fel på, det är mig det är fel på. Skriv ut lite sömnisar, smärtstillande och bantningspiller så kommer jag va perfekt sen. Right? Allt sitter ju i kroppen, inte i självkänslan.
Jag kommer på mig själv med att kolla snett på tjocka människor, ofta även äcklas av dom. Speciellt när dom går med en hamburgare och cola, mitt på stan, i sina byxor som hela min familj skulle kunna ha som lyxvilla pga. storleken. Gaaah, vad jag är ytlig. Ytlig och ärlig. Men vem är inte ytlig? Aldrig skulle du gå fram till den fulaste killen på krogen, bara för att han kanske är jätte snäll... No no.
Well, here it goes! Jag tvingar ingen annan att göra som jag, det är deras eget val, även om jag vet att dom skulle må som bäst om dom va smal. Men, jag umgås inte med fula människor, inte tjocka heller egentligen.. Det är bara jag som är fet.
Så... Jag blottar min själ och säger att jag har någon sorts ÄS, anorexia kanske? Men jag är inte tillräckligt smal för att vara en riktig ana. Jag är det bara på låtsas. But I like it.
Hahah, okej... Snacka om att jag går emot mig själv ibland. Hehe.
Och nu kurrar min mage så folket i Kina kan höra, älskar det :D
Jag kommer på mig själv ibland att tänka; Nej, detta kan jag inte ha på mig, jag ser för söt ut. Jag tänker inte ens på alla piercingar som syns, sånt som brukar kunna tuffa upp en brud. Nej nej, jag ser bara allting som är som jag inte vill.
Jag lever väl egentligen ett rätt så smärtfritt liv, om jag får säga det själv. Den kommentaren kommer dock innifrån båset, också kallat för "min rosa lilla bubbla med fluffsoffa".
Jag är en godhjärtad tjej som inte tar skit, som inte ger en andra chans, förutom till dom som skadar mig.
Jag är lite egoistisk också... Jag älskar mig själv, fast inte lika mycket som jag hatar min kropp... och min hjärna... Och... Nej, jag älskar nog inte mig själv.
Går på medicin också, "mot humöret" som det så fint står på förpackningen. Haha, humöret? mitt humör är det inget fel på, det är mig det är fel på. Skriv ut lite sömnisar, smärtstillande och bantningspiller så kommer jag va perfekt sen. Right? Allt sitter ju i kroppen, inte i självkänslan.
Jag kommer på mig själv med att kolla snett på tjocka människor, ofta även äcklas av dom. Speciellt när dom går med en hamburgare och cola, mitt på stan, i sina byxor som hela min familj skulle kunna ha som lyxvilla pga. storleken. Gaaah, vad jag är ytlig. Ytlig och ärlig. Men vem är inte ytlig? Aldrig skulle du gå fram till den fulaste killen på krogen, bara för att han kanske är jätte snäll... No no.
Well, here it goes! Jag tvingar ingen annan att göra som jag, det är deras eget val, även om jag vet att dom skulle må som bäst om dom va smal. Men, jag umgås inte med fula människor, inte tjocka heller egentligen.. Det är bara jag som är fet.
Så... Jag blottar min själ och säger att jag har någon sorts ÄS, anorexia kanske? Men jag är inte tillräckligt smal för att vara en riktig ana. Jag är det bara på låtsas. But I like it.
Hahah, okej... Snacka om att jag går emot mig själv ibland. Hehe.
Och nu kurrar min mage så folket i Kina kan höra, älskar det :D
Alla runtomkring mig dör... Men jag då?
När jag var 17 år dog en bekant till mig. Han hade blandat alkohol och piller och somnat i snön för att aldrig mer vakna. Dock var det inte meningen för honom att dö.
Maj innan jag fyllde 18 gick min barndomsvän bort. Hon föddes med hjärtproblem och opererades flera gånger som liten. En kväll gick hon och la sig, lika så hennes hjärta. Hon dog en stilla död, i sömnen.
När jag precis fyllt 19 tog min bästa vän livet av sig. Han hoppade framför ett tåg. Han hade länge haft alkohol och drog problem. Han hade också en son...
Ganska precis ett år senare gick en anna vän bort, i insulinkoma. Han hade varit ute och druckit, kommit hem, lagt sig för att sova och glömt ta insulin. Det sjönk och när hans sambo (också en nära vän till mig) skulle väcka honom nästa morgon var han blå/lila i ansiktet och andades inte. Fanns ingen chans att rädda honom.
Ett halvår senare, körde min gamla klasskompis ihjäl sig. Om det var meningen eller inte vet man fortfarande inte än.
Strax över ett år efter det, för ca 6 månader sedan, tog min vän överdos och dog.
Några dagar efter det tog en bekant (och min systers bästa killkompis) livet av sig genom att, på dyngfyllan, hoppa från en bro.
Ca 4 månader efter det, dog en annan bekant till mig. Hur han dog vet man inte.
Allt detta... på 5 år...
Och så många gånger som jag har försökt att dö och misslyckats.
Ibland kan jag ligga och bara tänka på dom. Ibland fattar jag inte att det är sant och kan därför inte ens gråta. Medan jag andra gånger kan se många av dom (Speciellt min bästa vän) ute på stan, trots att jag vet att dom är döda och inte ens bor/bodde i denna stad.
Är väl egentligen jättedumt av mig att skriva ut så här personligt, men har tänkt på det hela dagen och känner att jag ville få ur mig lite...Någonting. Känns skönt att få dela med mig av detta till fina ni i alla fall. <3
Många ärr på min kropp är för de underbara människorna som jag och många andra har förlorat.
Maj innan jag fyllde 18 gick min barndomsvän bort. Hon föddes med hjärtproblem och opererades flera gånger som liten. En kväll gick hon och la sig, lika så hennes hjärta. Hon dog en stilla död, i sömnen.
När jag precis fyllt 19 tog min bästa vän livet av sig. Han hoppade framför ett tåg. Han hade länge haft alkohol och drog problem. Han hade också en son...
Ganska precis ett år senare gick en anna vän bort, i insulinkoma. Han hade varit ute och druckit, kommit hem, lagt sig för att sova och glömt ta insulin. Det sjönk och när hans sambo (också en nära vän till mig) skulle väcka honom nästa morgon var han blå/lila i ansiktet och andades inte. Fanns ingen chans att rädda honom.
Ett halvår senare, körde min gamla klasskompis ihjäl sig. Om det var meningen eller inte vet man fortfarande inte än.
Strax över ett år efter det, för ca 6 månader sedan, tog min vän överdos och dog.
Några dagar efter det tog en bekant (och min systers bästa killkompis) livet av sig genom att, på dyngfyllan, hoppa från en bro.
Ca 4 månader efter det, dog en annan bekant till mig. Hur han dog vet man inte.
Allt detta... på 5 år...
Och så många gånger som jag har försökt att dö och misslyckats.
Ibland kan jag ligga och bara tänka på dom. Ibland fattar jag inte att det är sant och kan därför inte ens gråta. Medan jag andra gånger kan se många av dom (Speciellt min bästa vän) ute på stan, trots att jag vet att dom är döda och inte ens bor/bodde i denna stad.
Är väl egentligen jättedumt av mig att skriva ut så här personligt, men har tänkt på det hela dagen och känner att jag ville få ur mig lite...Någonting. Känns skönt att få dela med mig av detta till fina ni i alla fall. <3
Många ärr på min kropp är för de underbara människorna som jag och många andra har förlorat.
Två frågor, två svar
Ett steg fram och två steg bak. Så ser mitt liv ut just nu.
Jag har fått två frågor som jag tänkte svara på här också, ifall någon annan också undrar :P
1. Skär du dig än?
Ja, det gör jag. Men inte ofta alls. Men känslan att vilja göra det finns alltid i mig, då det är det bästa sättet att tömma kroppen på allt "äckel" då jag inte längre spyr. Jag har skurit mig själv sedan jag var 12/13 år, anledningen till att jag började va för att jag blev våldtagen.
2. Överdos?
Ja, för några månader sedan mådde jag riktigt dåligt på grund av min dåvarande kille och efter att jag varit ute och supit, tryckte i mig alldeles för mycket av min medicin (som jag tar för depression/borderline) ca 1200 mg, och åkte in på sjukan. Hela kroppen domnade bort, det tog typ 20 min för ambulansen att komma och ambulansmannen slog mig i ansiktet för att jag inte skulle somna, haha! Det va rätt kul. Jag blev kvar i ca 14-16 timmar. Minns när sköterskan kom till mig då jag varit där i typ 6 timmar, så säger hon; "Elsa, sluta gunga" och jag bara; "Haha, jag gungar ju inte!" Jo visst gjorde jag det. Jag hade suttit med armarna runt benen och gungat och gnisslat tänder i nästan 30 minuter. Dom va jätte snälla, fick till och med låna en jacka av en av sköterskorna för att kunna gå ut och röka. Dock blev jag itvingad mat och dropp, vilket inte va så populärt, så jag spydde. Dom hotade med att skicka in mig till psyket (då dom va helt övertygade om att jag försökt ta mitt eget liv) men jag lyckades få dom att inse att det var tillfällig sinnesförvirring (vilket det var, ville absolut inte dö! Jag är livrädd för att dö!!)
Så, nu vet ni =)
Jag har fått två frågor som jag tänkte svara på här också, ifall någon annan också undrar :P
1. Skär du dig än?
Ja, det gör jag. Men inte ofta alls. Men känslan att vilja göra det finns alltid i mig, då det är det bästa sättet att tömma kroppen på allt "äckel" då jag inte längre spyr. Jag har skurit mig själv sedan jag var 12/13 år, anledningen till att jag började va för att jag blev våldtagen.
2. Överdos?
Ja, för några månader sedan mådde jag riktigt dåligt på grund av min dåvarande kille och efter att jag varit ute och supit, tryckte i mig alldeles för mycket av min medicin (som jag tar för depression/borderline) ca 1200 mg, och åkte in på sjukan. Hela kroppen domnade bort, det tog typ 20 min för ambulansen att komma och ambulansmannen slog mig i ansiktet för att jag inte skulle somna, haha! Det va rätt kul. Jag blev kvar i ca 14-16 timmar. Minns när sköterskan kom till mig då jag varit där i typ 6 timmar, så säger hon; "Elsa, sluta gunga" och jag bara; "Haha, jag gungar ju inte!" Jo visst gjorde jag det. Jag hade suttit med armarna runt benen och gungat och gnisslat tänder i nästan 30 minuter. Dom va jätte snälla, fick till och med låna en jacka av en av sköterskorna för att kunna gå ut och röka. Dock blev jag itvingad mat och dropp, vilket inte va så populärt, så jag spydde. Dom hotade med att skicka in mig till psyket (då dom va helt övertygade om att jag försökt ta mitt eget liv) men jag lyckades få dom att inse att det var tillfällig sinnesförvirring (vilket det var, ville absolut inte dö! Jag är livrädd för att dö!!)
Så, nu vet ni =)
Thinspo <3
Elsa
Det finns nog ingen härligare känsla än när hela kroppen skakar, magen skriker och huvudet är helt luddigt. Hungrig kallas det visst för. Så häääärligt! Jag är kär i känslan att ha en tom kropp. Och det har jag nu. Åt igår vid fyra, och har inte ätit sen dess. en halv kopp kaffe och en klunk cola zero (för att få ner medicinen) har jag fått i mig idag. ingen mat, och idag har jag en bra dag!
Lite mer om mig:
Lite mer om mig:
Jag väger just nu (ca) 55 kg. Jag är 158 cm lång. Mitt bmi ligger på 22. Jag vill väga 46, men har kommit överäns med min pojkvän om 48 kg. Vad nu två kg gör för skillnad för honom vet jag inte. Han tycker redan jag är smal, yeah right. Jag är tjock och ful och korkad. Med massa äckel i mitt skelett. Borderline diagnotiserad, folkskygg (förutom på mina bra dagar, som jag har rätt sällan) och jag skär mig. Ibland. Typ.
Någonstans inne i mitt huvud kan jag kanske erkänna att jag lider av någon svag anorexia, men det stänger jag in i en inbrottssäker låda, längst bak i hjärnan.
Jag har spytt, men slutat med det, så någon bulimiker är jag i alla fall inte. Även om jag kanske va det. Jag har haft både hets, bulimi och anorexi förut, titt som tätt sen jag va typ 12.
Livet suger, men jag överlever i alla fall, mest tack vare min pojkvän och min familj. Utan dom så finns det ingenting att leva för, förutom att sträva efter perfektion. Det vill säga luft. Yeah, nu vet jag inte vad jag ska skriva mer, ska ner på stan och dricka kaffe med vänner, för idag har jag en bra dag så människor skrämmer mig inte.
Kort
Tänkte skriva lite för er nya som kommit hit, så ni får veta lite mer om vilket psyko jag är. hehe!
Elsa heter jag (haha, näe, men vi kan låtsas) och jag är två år äldre än bingolotto (22) och jag är... Inte helt hundra.
Piercing och tatuerings freak (har dock aldelles för få enligt mig själv) och pysslar även med lite fritidspiercande på vänner. Jag älskar att rita och måla, och musik såklart!
Men ändå, är jag en sjukt social och glad människa, you gotta love the pokerface :)
Vikt: 55 kg
Elsa heter jag (haha, näe, men vi kan låtsas) och jag är två år äldre än bingolotto (22) och jag är... Inte helt hundra.
I ett inlägg jag skrev igår så förklarar jag ganska mycket om mina problem, (ligger i samma kat. som detta inlägget)
Så detta tänkte jag låta handla lite mer om mig.
Piercing och tatuerings freak (har dock aldelles för få enligt mig själv) och pysslar även med lite fritidspiercande på vänner. Jag älskar att rita och måla, och musik såklart!
Jag har en underbar pojkvän och just nu söker vi lägenhet. Jag pluggar och mår allmänt skit 90% av min vakna tid på grund av olika anledningar, men jag intalar mig själv att det är för att jag är diagnotiserad borderline.
Men ändå, är jag en sjukt social och glad människa, you gotta love the pokerface :)
Började med denna blogg för några veckor sedan, då jag kände att jag behövde får ur mig all frustration jag hade inom mig, och jag har på denna korta väg fått upp ögonen för starka och härliga människor och känner mig lite som en del i deras liv (haha, menar ju att jag är psykotisk)
Fråga på, undra och jag är lätt med på tips och VF ;)
Vikt: 55 kg
Längd: 158 cm
BMI: 22
____________________
Målvikt: 46
Målvikt: 46
(BMI blir då; 18.4)
Jag tänkte vara seriös, finns det någon som vill höra?
"Elsa" (får vara mitt alias här nu) och är 22 år gammal.
Flyttade från min hemstad i norr till mellansverige för tre år sedan.
När jag var 12 år åkte jag in på sjukan för första gången av den enkla anledningen att jag aldrig åt.
När jag var 13 började jag skära mig för jag blev våldtagen och hade massa äckel i mitt skelett. Detta gjorde mig till en psykotisk katt och brydde mig inte ett skit om andra såg att jag skar mig, så jag skar mig, och skar mig, och skar mig och blev mer och mer äcklig. Skolsystern tjatade på mig om att jag vägde för lite, och jag åkte in på sjukan (igen) och där sa dom att jag pajjat mina växthormoner, så jag kommer aldrig bli ens en cm längre (skitkul att inte ens vara 160 lång, när jag skulle blivit minst 170 härliga cm)
I två års tid gick jag till skolpsykologen, två ggr i veckan, och BUP två ggr i veckan, härliga äckliga fitt-möten! Där fick jag höra att allt var mitt fel, att jag fick skylla mig själv att jag blev våldtagen för jag hade ju faktiskt en kort ormskinnskjol på mig den dagen. Ja, de va skit kul att höra och jag tror på dom än. För det va väl mitt fel?
När jag var 15 började jag ligga runt trots att jag hade pojkvän, och jag skar mig, och svälte mig, och söp. Otaliga mängder Absolut Vodka smekte min strupe varje vecka.
Jag var nära på att bli våldtagen en gång till, Hallelujah! men tog mig därifrån, minns paniken jag kände då jag satt på bussen hem, och såg en ölflaska med trasig hals, "GUD MÅSTE VAKA ÖVER MIG" tänkte jag då och så skar jag mig, och skar mig och skar mig, tills jag kom hem till en tom lägenhet för min pojkvän hade fått veta att jag hade legat med hans kompis.
När jag var 17 så svälte jag mig på alla möjliga vis, och vägde ca 36 kg (till mina 158 cm) och då var jag vacker. Jag var glad, blodig, vacker och inte ett dugg äcklig i skelettet.
Sen blev jag misshandlad, när jag var 18 år, av min dåvarande och då var mitt skelett fullt med äckel igen, så jag skar mig lite till, och gjorde allt för att bli smal, för då var jag tjock. då vägde jag mycket!
Sen flyttade jag, i Aug 2008 flydde jag från stan där mitt äckliga skelett skulle stanna.
Och sen åkte jag in på sjukhuset igen, för jag svimmade visst, och blev då skickad till ÄSE, där dom sa att jag hade större problem än mina matvanor, och då skeppades jag till Affektiva på psyk, och där fick jag min älskade diagnos borderline. Woopa!
Sedan är det rätt svart, för jag hamnade i ett konstigt hål i ca 6 månader, där mediciner, den obefintliga maten och alkoholen gjorde mig psykotisk, så jag vet inte om det var någonting viktigt som hände där.
Men sen blev det bra, i alla fall ett tag. Tills ännu en snubbe dök upp och vände mitt liv upp och ner. Jag skar mig, och skar mig, och skar mig, och det gjorde visst han också. Tror jag kan komma ihåg två självmordsförsök under de senaste två åren, och ja, det gick ju sååå bra.
Men det är jag glad för nu, för nu har jag en underbar sambo som älskar mig (I know, it's crazy) och jag älskar honom. Jag vet att han nog kommer tröttna, för jag är en konstig katt med äckligt skelett som lider av borderline och tar inte min medicin mot det för jag har inbillat mig själv att jag är frisk. Haha! Gooosh.
Jag skär mig inte längre (även om jag vill och knappt kan sova bra om nätterna för jag längtar så förbannat efter det) jag super typ aldrig (även om jag vill och knappt kan tänka på någonting annat) och jag spyr inte (va är det nu, fem dagar sen sist) Ja, jag är frisk, tycker jag.
Allt är lite ihop smetat, och jag vet inte riktigt vad som kommer först och så, men vet ialla fall åldern på vissa tillfällen, men mitt minne är lite grumligt.
Och lite tinspo på det! <3
