Och nu kommer jag förmodligen att avslöja en för personlig sak om mig och mitt liv och om det är någon jag känner som läser denna blogg, så kommer denne förmodligen att förstå vem jag är. Men jag bryr mig inte, jag orkar inte bry mig.

Att förlora sin syster som Tina i filmen gör, hoppas jag att jag aldrig kommer behöva gå igenom. Ett liv utan min underbara, älskade syster kan jag inte ens föreställa mig. Att förlora sin bästa vän, som Tina gör i filmen, kan jag däremot föreställa mig.


Så mycket vi gått igenom.
Dina tårar som nästan tränger igenom när jag möter dig på stan och hon har gjort slut, för sjuhundrafemtioelfte gången, är en syn jag aldrig kommer glömma. Eller, när jag träffar dig på kvällen, när han gjort slut med mig, för sjuhundrafemtioelfte gången, och hur du tog mig i din famn och sa att allt kommer att lösa sig, är någonting jag aldrig kommer glömma. Vi som var skapta för varandra, alla fyra. Det skulle vara vi, livet ut. Men så blev det aldrig.

Jag minns den där festen hemma hos dig, då du sitter på ditt rum med henne, flickan du älskade mest av allt. Jag kommer in och vi sitter där, och pratar.  Hon och jag var bästa vänner, vi gjorde allt tillsammans. Bokstavligt talat. Jag tänker fortfarande ibland på hur jag smekte dina otroligt, otroligt speciella armar, och ibland slår det mig att jag fortfarande tror att du lever. Att vi aldrig ses för att jag inte bor kvar i samma stad. Att hon gick vidare för att hon fick nog. Och att jag aldrig ser dina uppdateringar på facebook längre, just för att du, ännu en gång, kanske hamnat i trubbel och skickats iväg.

Ibland kan jag kolla på hennes bilder på facebook, och se dig, i bilderna på eran son.


Alla ärr hon har på kroppen, som är gjorda på grund av hennes ofrivilliga kärlek till dig, alla ärr jag har på kroppen, som har uppkommit under de senaste tre åren som är gjorda på grund av min otroliga saknad efter dig. Din lukt, din värme, ditt leende och din röst. Din underbara röst som jag så många gånger, skulle kunna ge hela min värld bara för att få höra en gång till. För att få höra hur din underbara röst sjunger de där fina sångerna du skrev på behandlingshem efter behandlingshem efter ungdomsvård efter ungdomsvård. Jag saknar dig.


Den värsta dagen i mitt liv.
Efter en otroligt rolig fest, vaknar jag morgonen efter, en lördag (förlåt, jag var tvungen att kolla vilken dag det var) och min sambo har precis åkt till jobbet. Våran vän ligger fortfarande i soffan och sover, han snarkar rätt högt, men jag bryr mig inte. Jag går ut på balkongen och tar en cigg, för att sedan sätta mig vid datorn. Jag slår på skärmen och loggar in på MSN. Ditt namn står på väldigt många av mina kontakter och jag skriver till en nära vän och frågar vad som hänt.
"Han är död"
Får jag som svar och jag kan inte tro det jag läser. Jag skriver med stora bokstäver och tusentals utropstecken och är så arg för en sådan sak ljuger man inte om. Det är inte roligt och skärp dig nu för fan!
Men jo. Han är död.
Jag sms:ar min sambo och berättar. Han är död. *** är död och vad fan ska jag göra? Jag orkar inte. Tänk om jag bara hade stannat kvar i stan, om jag inte flyttat genom halva Sverige, då hade han kanske levt nu. Det är mitt fel. Visst är det mitt fel? Jag hade kunnat rädda hans liv.

Jag sitter ute på balkongen med hörlurar i, Melissa Horn - Kungsholmens hamn på högsta nivå på repeat om, och om och om igen. Cigarett efter cigarett och jag rör mig inte en milimeter. Mamma ringer, och jag berättar vad som hänt.
"Vilken tur att ni inte va så nära då, jag förstår att du är ledsen men det är sånt som händer, livet går vidare gumman"
Inte så nära, ville jag skrika. Vad fan påstår du kärring djävel?

Jag får ett sms. Av samma tjej som "lurat" mig på MSN. Självmord.
Det var för i helvete självmord!
Han råkade inte bli för full och däcka på järnvägen, han gick dit. Självmant. Han valde att stå kvar när tåget kom. Han valde det. Ingen kunde stoppa honom för han hade gått iväg från sina vänner som var med honom den kvällen. Samma kväll som jag var ute och festade och skrattade, var han ute och planerade att ta sitt liv. I samma lilla djävla by, som jag bodde i 4 veckor tidigare. Två djävla minuters gång från min gamla, djävla lägenhet i samma djävla by där han valde att avsluta sitt djävla liv.

"Han tog livet av sig. Det var självmord" och tårarna rann. Allt är lite luddigt nu, minns att soffvännen vaknade och gick ut och frågade varför fan jag satt och rökte så djävla länge. "Han tog livet av sig" och så frågade soffvännen om jag ville följa med och äta på stan. Nej, jag vill inte följa med och äta på stan. Hur skulle jag orka det? Jag kunde knappt tända en djävla cigg utan att bryta ihop.

Sen. Mot alla odds, fick jag mod till mig och ringde henne. Hon som var ofrivilligt förälskad i dig. Hon som hade burit på din son i nio månader och nu, helt utan förvarning, blev en ensamstående mor utan fast inkomst. Det hugg till i hjärtat när jag hörde hennes röst. Den där söta, fina, ljuva stämman som så många gånger, tröstat mig, viskat i mitt öra att allting löser sig. Vad skulle jag göra nu? Vad skulle jag säga? Kommer allt att lösa sig?

Det är över tre år sedan och jag saknar dig än. Mer och mer för varje dag och jag vill så gärna åka upp, se din grav för första gången och släppa allt. Men jag kan inte. Så många gånger jag varit där uppe och aldrig, aldrig någonsin, vågat ta steget ut, hoppa, släppa allt och för första gången, hälsa på din grav och säga hejdå. Aldrig.

Dock ser jag dig ibland, oftast när jag är där uppe. Jag ser dig då jag sitter på bussen till pappas gamla jobb, du bodde ju därikring. Eller utanför fiket där vi alltid satt i timmtal och snackade. Ibland kan jag även se dig här och mitt hjärta gör ett lyckoslag för att du är här. I min stad, du kom för att träffa mig. Men du är borta. För långt borta för att hinna komma hit och hälsa på, innan det är min tur att försvinna. Flera ljusår kommer det att ta för dig att komma från himlen ner hit, men jag kan vänta. Jag tänker vänta, för en vacker dag. Ska jag få känna dina otroligt, underbara och ovanliga armar omkring mig en gång till. En dag, min underbara, älskade, bästa vän.