Mind over matter and I won't get fatter
Jag vet inte riktigt, jag kan inte sätta fingret på det, men någonting är så otroligt lustigt med livet som vi lever. Som alla lever. Vi strävar efter perfektion, vare sig det finns inom oss, eller inte. Vad det handlar om är olika, denna såkallade perfektionen. Massa pengar, fina hus, barn, bilar, träning, kroppen, utseendet, sex, iq... För visst är det så? Att vi vill nå perfektion?
Visst säger väl vissa att nej nej, jag är nöjd med ett någolunda bra jobb där jag är en 16000-efter skatt anställd, med två barn, "vi hade ett litet bröllop" och en gammal bil. Ja, är inte det perfektion för dig då? Om det är det du är nöjd med? Perfektion handlar ju faktiskt i grund och botten om tillfredsställelse, att vara nöjd med det man har. För då är det perfekt. Men jaja, allting är relativt.
Perfektion för mig. När jag är tillfredsställd. När jag är nöjd med livet.
Då är jag smal. Sådär vackert smal så man kan skymta mina revben genom tröjan. När nyckelbenen syns 99% av tiden. När låren inte nuddar varandra. När människor säger till mig att jag är smal, för smal.
Sedan är det självklart massa mer som tillkommer. Hus, gift, ungar.. Jadajadajada allt sånt där svensson-tjaffs. Självklart. Jag strävar efter det perfekta mellan-mjölks-livet egentligen. Med lite mera knotor och ben än vissa andra.
Borde det inte få vara en självklarthet för mig? Precis som det är för dom som sparat pengar i 10 år för att köpa sin drömlägenhet? Borde inte jag få slita på mitt sätt, för att få min drömkropp? Jag tycker det. Men, allting är relativt.
Idén om ett Svensson-liv med villa, två barn etc skrämmer mig. Jag vill inte leva så. Jag är glad för dig iaf :) Du kommer lyckas.
sv: ja, det funkar för mig :) det är nog faktiskt det ända som funkat för mig, för måendet alltså. har varit lite osäker på om det faktiskt fungerar men glömmer jag ta dem någon dag så blir det hemskt, så ja :p
Det där var så otroligt bra skrivet och jag håller med dig om vart enda ord!
Vännen. Det är tveksamt om det ens kommer att vara fysiskt möjligt att få barn när man är så underviktig som du beskriver att du vill vara. Sedan så har jag otroligt svårt att tänka mig att man ORKAR ett normalt liv när man mår så, väger så lite och har en sådan märklig relation till det vi måste ha för att överleva: mat.
När jag vägde som minst låg mitt BMI på 15.2 och jag orkade absolut ingenting. Att gå upp för en enkel trappa var en börda. Jag blev yr varje gång jag reste mig. Jag frös konstant. Nu har jag gått upp lite och det är verkligen avsevärt hur mycket bättre jag mår rent fysiskt.
Jag hoppas du tänker om, för jag mår illa på tanken av att någon som verkar vara så fin och klok som du ska behöva leva med denna helvetes sjukdom resten av ditt liv, och inbilla dig att du är nöjd med det. Kram!
