Ja, med brist på tidsfördriv, så skrev jag en insändare till lokaltidningen igår, gällande ÄS-enheten i stan jag bor. Det var roligt. Vette sjutton om den blir pubbad, men man kan ju hoppas. Det är liksom inte det som gör det, utan det är själva grejen, att skriva av sig, och kanske lyckas tända några lampor ovanför folks huvuden.

Att uttrycka sig i text är någonting jag alltid har haft lätt för, därav bloggen. Många gånger då jag mår dåligt skriver jag på min blogg, och säger sedan till min pojkvän "läs på bloggen istället".

Kanske ska jag bli författare? Men vad skulle jag skriva om då? Fantasin är på topp, men får panik vid bara tanken av alla detaljer man måste ha med, så. Nej.

Skribent? Hm, ja. Det vore djävligt roligt måste jag säga. Men hur får man jobb som det då? Det är väl, en sisådär miljoner utbildningar, för att lära sig skriva. Hehe. Så. Nej.


I insändaren rasade jag mot ÄS-enhetens bemötande gällande patienter. Well, kort och gott, 

"Du ser inte riktigt ut som en sån". Hur ser en sån ut då? Ville jag skrika, men valde att hålla käften stäng då jag själv kände att "Nej, jag gör ju inte det, jag är tjock och kan ju inte ha en ätstörning".

Märker nu att jag är helt insnöad på att skriva, men jag borde egentligen vara insnöad på pedagogik med tanke på min utbildning och mina drömmar sedan jag var barn. Specialpedagogik. Dock lockar det inte lika mycket längre, jag får inte riktigt påverka samhället på samma sätt. Jag är en sån person som, pang och bom! Nu ska allting hända på en gång. Annars skiter jag i det.

Från det ena till det tredje, en kopp kaffe: 4 kcal.

Är det btw någon mer än jag som har ett rött armband?