Ksenia Bubenko, Isabelle Caro och många fler... Dom får mig att tänka. Är det värt det? Nej, det är egentligen inte värt det. Om man dör. Att åka in på sjukhuset för en sjukdom som är grundad i perfektion. Men det är en flykt från verkligheten. Många gör nog som Cassie i Skins... Många slutar som Isabelle. Många blir som Ksenia. Men många blir också bra. Perfekta. Smal. Det handlar om att veta vars gränsen mellan hälsa och sjukdom går. Men gränsen är tyvärr tunn. Man vet inte att man gått över den förän man är där. Tyvärr.

Jag kommer aldrig att förespråka ett anorektiskt beteende. Jag kommer aldrig att säga att det är ett hälsosamt liv. Det jag förespråkar är hur jag lever. Hur jag vill leva. Hur jag kan få mig själv att må bra. Det har aldrig varit min mening att vara en inspiration. Det har aldrig varit min mening att "dra ner någon med mig" i ett sjukligt beteende. Men det är mitt val, mitt liv. Jag ser mig själv lite som en modebloggare (ex Kenza) där jag berättar vad jag tycker är snyggt. Jag säger aldrig hur ni ska göra, vad ni ska göra och jag kommer heller aldrig med sjuka tips (som för mig inte är sjukt). Jag kommer aldrig att skriva en lista på hur man lättast spyr, trots att jag har massa knep, för mig! Jag kommer heller aldrig trigga någon till att äta ohälsosamt få kcal om dagen (som för mig känns hälsosamt). Allt jag kan göra är att få mig själv att må bra, och om ni dras ner i det med mig, eller om ni blir inspirerade av min kamp, ja. Då är det tyvärr upp till er.


Isabelle Caro, född 12 sep 82, Gick bort 17 nov 10.

Jag ser inte detta inlägg som ett skydd för mig, jag försöker inte bortförklara mina handlingar, utan jag försöker få någon (ingen?) att inse att jag lever mitt liv som jag vill, så länge jag mår bra. Jag vet att jag aldrig kommer bli som dom. Jag kommer aldrig att bli så smal. För jag vill inte. Jag vill inte se sjuk ut. Jag vill bara se sjukligt smal ut. I mina ögon är det två skilda saker.

Jag kommer aldrig att låta perfektionen ta mitt liv, som Isabelle gjorde. Jag kommer aldrig att låta det bli en sjukdom. Att jag är ätstörd, ja det kan jag hålla med om. Men folk säger det till mig, som om det är någonting ovanligt. Till hon feta kärringen på stan då? Är det någon som säger åt henne att hon är ätstörd? Näe, förmodligen inte. För hon har det tufft. Hon försöker gå ner i vikt. Jag som försöker gå ner i vikt, och lyckas. Ja, jag är ätstörd för det är ju så djävla lätt för mig. Typ.


Ksenia Bubenko - 20 kg

Jag är inte sjuk. Jag är bara besatt av mina syn på perfektion. Så det så.

This is what I want


Not this.