All i wan't is an ending to this nightmare.
Jag
är
känslomissbrukare.
Jag
är
på
ständig
jakt
efter
någonting
nytt
att
känna.
Kosta
vad
det
kosta
vill.
Undra vad vågen kommer visa nästa gång jag väger mig. Det är någonting jag inte ser framemot, känner mig som en flodko. Som en säck potatis. Som en tunna piss. Som en fimpad modell + 100 kg. Som.... Tjock. Fan.
Någon som har några tips på hur man berättar för den man älskar att man tänker mer på vikten än på någonting annat? Att man strävar efter det smalaste smala och hur man än mår på vägen dit, är det värt det. Hur ska jag kunna säga det till honom utan att han vill göra någonting åt det?
No can do. Det går inte, det finns inte. Så jag får fortsätta dölja mitt verkliga liv för denna relation där allting ska sägas. Hejdå.
Kommentarer
Trackback
