Jag tänkte vara seriös, finns det någon som vill höra?

"Elsa" (får vara mitt alias här nu) och är 22 år gammal.

Flyttade från min hemstad i norr till mellansverige för tre år sedan.

När jag var 12 år åkte jag in på sjukan för första gången av den enkla anledningen att jag aldrig åt.

När jag var 13 började jag skära mig för jag blev våldtagen och hade massa äckel i mitt skelett. Detta gjorde mig till en psykotisk katt och brydde mig inte ett skit om andra såg att jag skar mig, så jag skar mig, och skar mig, och skar mig och blev mer och mer äcklig. Skolsystern tjatade på mig om att jag vägde för lite, och jag åkte in på sjukan (igen) och där sa dom att jag pajjat mina växthormoner, så jag kommer aldrig bli ens en cm längre (skitkul att inte ens vara 160 lång, när jag skulle blivit minst 170 härliga cm)

---

I två års tid gick jag till skolpsykologen, två ggr i veckan, och BUP två ggr i veckan, härliga äckliga fitt-möten! Där fick jag höra att allt var mitt fel, att jag fick skylla mig själv att jag blev våldtagen för jag hade ju faktiskt en kort ormskinnskjol på mig den dagen. Ja, de va skit kul att höra och jag tror på dom än. För det va väl mitt fel?

---

När jag var 15 började jag ligga runt trots att jag hade pojkvän, och jag skar mig, och svälte mig, och söp. Otaliga mängder Absolut Vodka smekte min strupe varje vecka.

Jag var nära på att bli våldtagen en gång till, Hallelujah! men tog mig därifrån, minns paniken jag kände då jag satt på bussen hem, och såg en ölflaska med trasig hals, "GUD MÅSTE VAKA ÖVER MIG" tänkte jag då och så skar jag mig, och skar mig och skar mig, tills jag kom hem till en tom lägenhet för min pojkvän hade fått veta att jag hade legat med hans kompis.

---

När jag var 17 så svälte jag mig på alla möjliga vis, och vägde ca 36 kg (till mina 158 cm) och då var jag vacker. Jag var glad, blodig, vacker och inte ett dugg äcklig i skelettet.

Sen blev jag misshandlad, när jag var 18 år, av min dåvarande och då var mitt skelett fullt med äckel igen, så jag skar mig lite till, och gjorde allt för att bli smal, för då var jag tjock. då vägde jag mycket!

Sen flyttade jag, i Aug 2008 flydde jag från stan där mitt äckliga skelett skulle stanna.

Och sen åkte jag in på sjukhuset igen, för jag svimmade visst, och blev då skickad till ÄSE, där dom sa att jag hade större problem än mina matvanor, och då skeppades jag till Affektiva på psyk, och där fick jag min älskade diagnos borderline. Woopa!

---

Sedan är det rätt svart, för jag hamnade i ett konstigt hål i ca 6 månader, där mediciner, den obefintliga maten och alkoholen gjorde mig psykotisk, så jag vet inte om det var någonting viktigt som hände där.

Men sen blev det bra, i alla fall ett tag. Tills ännu en snubbe dök upp och vände mitt liv upp och ner. Jag skar mig, och skar mig, och skar mig, och det gjorde visst han också. Tror jag kan komma ihåg två självmordsförsök under de senaste två åren, och ja, det gick ju sååå bra.

Men det är jag glad för nu, för nu har jag en underbar sambo som älskar mig (I know, it's crazy) och jag älskar honom. Jag vet att han nog kommer tröttna, för jag är en konstig katt med äckligt skelett som lider av borderline och tar inte min medicin mot det för jag har inbillat mig själv att jag är frisk. Haha! Gooosh.

---

Jag skär mig inte längre (även om jag vill och knappt kan sova bra om nätterna för jag längtar så förbannat efter det) jag super typ aldrig (även om jag vill och knappt kan tänka på någonting annat) och jag spyr inte (va är det nu, fem dagar sen sist) Ja, jag är frisk, tycker jag.

---

Allt är lite ihop smetat, och jag vet inte riktigt vad som kommer först och så, men vet ialla fall åldern på vissa tillfällen, men mitt minne är lite grumligt.

Och lite tinspo på det! <3

oj vilken historia du bör på. låter ju bra iallafall att du inte skär dig. spy och super så mycket längre! Och tack så mycket för din fina kommentar <3

Sv: jag brukar också vara folkskygg, har jättesvårt att ta mig utanför dörren ibland. men ett tips om en vill ta promenader är att göra det där en inte bor. jag tar tunnelbanan i typ 20 min och går i ett helt annat område för jag trivs bättre där :)

ps. tycker det är helt otroligt att du överlevt allt du berättade i detta inlägget, du måste vara väldigt stark <3

Åh, nu har jag läst din berättelse och det skär i hela kroppen då jag har upplevt förjävliga saker med och vet hur jävla illa det tar på en :/

Men jag måste fråga dig, jag känner så igen din berättelse och antingen har jag läst den här i din blogg eller så har du en "öppen" blogg. Där "du är du" om du förstår vad jag menar. För jag minns inte att jag kopplat ihop den här berättelsen med "Elsa".

Jag tror jag ramlade in på den bloggen genom bloggplatsen.se .. rätta mig om jag har fel :) Blev bara nyfiken, ta gärna bort den här kommentaren om du inte vill att andra ska veta att du har en annan blogg (OM du nu har de vill säga).

Ha, nu blev det här en riktigt lång kommentar, hope you dont minde :)



KRAM<3