Jag blir skadeglad om någonting far illa. Jag blir skogstokig om någonting säger sin egen åsikt som jag inte håller med om.
Jag kan inte sluta tänka på att skära mig, eller att spy.
Jag hatar mig själv otroligt mycket, och ibland har även tanken om frivillig psyk kommit upp i skallen, bara för att slippa leva. För där skulle alla leva åt mig. Jag kunde va apatisk och skära sönder min kropp och vägra äta, och kunna tyna bort och dö. Jag skulle lämna alla, jag skulle tappa förmågan att bry mig om andras känslor. Jag skulle va fri. Jag skulle va död inombord, i hopp om att snart dö helt. Det skulle vara så skönt.

Jag vill lägga mig ner och gråta. Bara gråta och gråta och gråta och aldrig sluta. Gråta tills jag torkar ut och dör.

Jag vill skära. Tills kroppen töms på blod och jag kolar.

Jag vill spy tills halsen säger stop, lungorna går sönder och jag slutar andas för gott.

Hej och glad påsk, ännu en djävla gång. Nästa månad är det 5 år sedan min barndomskompis dog. Och om tre dagar är det 5 år sedan min kompis tog överdos och somnade i snön.

Jag älskar livet just nu. Så djävla mycket. Och självklart är vi panka, och jag tar mig ingenstans. Självklart är mitt knä så trasigt att jag inte kan gå längre än till affären.

Kanske ska ta och cykla till vattnet imorgon? Hoppas på att jag flyger i, fryser ihjäl eller drunknar. Nej, då blir nog min sambo lite ledsen. Jag får må dåligt och leva istället. Det blir väl bättre sen.