Jag har ingen aptit, och blir inte förvirrad av alla tusentals känslor jag kan känna, utan allt jag känner är meningslösheten som, i och för sig, äter upp mig innifrån. Kan meningslöshet göra en smal? I hope so.

Är lite apatisk och känslokall. Helt lost in space typ. En zombie, som bara vandrar för att vandra, minus lusten efter kött då... För den har jag verkligen inte. Har till och med börjat må illa av lukten, som jag alltid klarat av förut. Usch, jag är äcklig. Jag äter animalier. Fisk, skaldjur. Levade fucking djävla varelser som dödas, steks och fräts sönder av min magsyra. Snusk!

Jag pallar nog inte. Hur ska jag kunna kämpa med att bli av med djurspärren, när jag samtidigt ska kämpa med en rättegång, mat"problem" (som folk verkar kalla det för), plugget och ringa tusentals samtal... Det går inte, fan, jag är ju bara människa, typ. En mänslig zombie, för att vara exakt. När jag var liten trodde jag det hette eggsakt, egg som i ägg alltså, och det är så skönt för jag börjar ogilla ägg, eller, smaken vet jag ju inte, har inte ätit ägg på... Hm... 6 år? Men lukten, ägg är ju inte så djävla fräsht egentligen (sry, inge illa ment mot er som faktiskt äter och gillar ägg) alltså... Näe. Det är som att vi skulle ta ut obefruktade ägg ur kvinnor, steka, krydda och muncha i oss.

Psyko? Ja, kanske. Jag är döende. Uppäten, halvvägs till uppäten i alla fall. Jag lyssnar på musik som gör mig arg eller ledsen, för det är de enda känslorna jag känner. Vill inte förstöra fina låtar genom att bli arg av dom. Nu lyssnar jag på Iris med Go go dolls, "Yeah you bleed just to know you're alive" sjunger dom och jag längtar rätt mycket efter just det. Jag vill inte känna mig död, jag vill leva och känna mig som det! Jag vill vara! Inte bara "vara"... Tror jag kanske skulle vakna upp ur detta psykotiska/apatiska beteendet om jag fick blöda lite granna, känna reaktionen när jag ser blodet pärlas på mina armar, eller nej... Ben, för armarna syns så väl, då kan jag inte ha T-shirt på mig. Men har alltid långbyxor alt. strumpbyxor på mig, och då syns det inte. Då behöver jag inte göra någon annan orolig, för det räcker med att jag är orolig för mig själv. Är det såhär mitt liv ska vara?

Ska jag älska min man, min familj och mina vänner, och hata mig själv, allt där till och resten av världen? Är det hälsosamt? Fast vad är egentligen hälsosamt?
Drick inte för mycket vatten, drick inte för lite vatten, ät inte för mycket, ät inte för lite, rör på dig, men inte för mycket, och inte för lite. Lagom, djävla äckliga lagom! Ska man må lagom bra, lagom ofta för att leva ett bra liv? Ett lagom liv. Lilla landet lagom. Hela Sverige är lagom, jag hatar lagom! JAG VILL VA SMAL! JAG VILL INTE VA LAGOM! Smal, smal smal smal smal smal. Har ni tänkt på hur många ord som kan förklara ordet smal?
Smal, thin, tight, snärt, slim, skinny... Så fint, så fina ord, klingar så härligt. Rullar så skönt på tungan. Slim..... Mm.

Kanske har varit utan min medicin för länge, jag är ju egentligen inte såhär, eller... Fan, jag minns inte. Och nu mår jag bra, jämfört med vad jag gjort förut. Förut mådde jag piss, förut ville jag dö, förut fanns det bara då och ingenting annat. Nu har jag i alla fall planer, och jag vill leva. Jag vill ha barn, jag vill gifta mig med min underbara, älskade och rara pojkvän. Jag vill dö när jag är gammal, alt. av typ cancer, sånt som det faktiskt inte finns sådär jätte mycket att göra åt. Helt vill jag dö av ålderdom, mest för att visa respekt för cancerpatienter och dess anhöriga, känns lite dumt att säga att jag vill dö av cancer, speciellt då jag inte känner någon som haft det, tror jag... Förlåt.



Over and out, nu ska jag fortsätta försöka att vara jag och inte uppäten.
Puss på er <3